I EN TYPISK LITEN LÄGENHET
Längst upp i nordöst av det gigantiska landet i nordväst finns ett större samhälle beläget, med identiska bostadsområden uppradade efter varandra med identiska höghus uppradade efter varandra med miljontals familjer levandes bredvid varandra med miljarder relationer till varandra, och man brukar säga att det är världens enda hektiska storstad ute på landet. I denna stora stad, i en typisk liten lägenhet, med två små instängda rum och en gammal, dammalstrande, mörklila heltäckningsmatta, bor Divina och hennes föräldrar. De två rummen består av ett sovrum, där de tre har varsin madrass på golvet, och ett badrum, med mögligt gröna väggar och ett gulfläckigt duschdraperi. Mellan de två rummen ligger ett kök, där det ständigt står kokande vatten på spisen och tjuter.
Varje morgon ställer Divinas mor - en kortväxt och korpulent kvinna, med ett enormt omfång på en gigantisk mage - i mörkret fram åtta korgar på deras rostiga, lilla, cirkulära bord, i det ständigt tjutande köket. I korgarna ligger en blandad kompott av delikata bakverk, som hon under ännu en sömnlös natt omsorgsfullt knådat och jäst ihop. I deras typiska lilla lägenhet är varenda natt en sömnlös natt. Moderns livs stora och enda passion är frukost. En morgon utan rejäl frukost är för henne alldeles otänkbart och därför avstår hon all sin nattliga sömn för att hinna förbereda sitt älskade morgonmål. Skramlandet från kökslådor och luckor, och hasandet från hennes tofflor ekar högt i hela lägenheten, genom mörkret, tillsammans med det kokande vattnets tjut, samtidigt som en tjock gräddande doft från ugnen långsamt fyller upp rummen. Ljuden och doften lämnar Divina och hennes far - liggandes på sina madrasser i det mörka sovrummet - i ett vaket, men fullkomligt apatiskt, tillstånd. Det drar ihärdigt i Divinas panna vid varje släpande fotsteg hennes mor tar och varje gång en låda öppnas eller stängs igen rycker både hennes armar och ben till. Allt eftersom natten fortskrider och rummen fylls upp av doften från ugnen känns draget och ryckandet i kroppen emellertid allt mindre, då kroppen, liksom luften, tjocknar till och slås av en dåsighet, vilket till morgonen slutligen förvandlas till ett kraftigt illamående.
Varje morgon springer Divina - med sin lilla taniga och nästan apliknande kropp och sitt stripiga hår hängandes i ansiktet, utmattad, illamående och förbannad - förbi deras rostiga lilla cirkulära köksbord, på vilket åtta små korgar fyllda av bakverk står. Hon springer direkt in till badrummet, där hon smäller igen dörren bakom sig. Hon skyndar sig att vrida om låset, på liv och död, och lugnar sig inte förrän hon frenetiskt ryckt i handtaget ett tjugotal gånger. Först då, när en försäkran om att dörren verkligen är låst når henne, slappnar hon och alla hennes muskler på helspänn av. De uppspärrade ögonen stängs för en stund sakta igen och naglarna, som hårt trycks in i de egna handflatorna, släpper sitt grepp. Lättad, uttömd på krafter, sjunker hon ihop på badrumsgolvet, på knä, med huvudet hängande över toalettsitsen och fäster blicken på sin egen spegelbild i toalettvattnet. Ögonen glänser och håret är fastklibbat i pannan. Hon tömmer sig på den kvalmiga nattluften som än en gång samlats inom henne och istället för i munnen, halsen och magen sitter den nu i det slitna håret. Att hennes spegelbild alltid får henne att spy förundrar henne inte längre. Divina vet att hon inte är som de andra barnen för att hon lever under en förbannelse. Hon varken leker, äter, skrattar eller ler. Vetskapen om förbannelsen har skapat en förbittring inom henne, så stark att den lyckas kväva varje liten antydan till någon slags positiv tanke eller känsla. Det enda som existerar för henne är förbannandet av förbannelsen.
Varje morgon, strax efter att Divina rusat ut ur sovrummet, släpar sig fadern - en numera gammal och näst inpå senil gubbe, med ögon lika små som två russin - mekaniskt ut i köket och låter det ständigt kokande vattnet under några korta sekunder lyfta från spisen, då han i en beklämmande liten kopp häller upp te åt sig själv. I en betydligt större kopp häller han sedan även upp te till sin fru. Han slår sig ned vid bordet bredvid sin maka som febrilt stoppar i sig bröd efter bröd, kaka efter kaka, och långsamt dricker han upp sin lilla slurp te. Eftersom han under de otaliga åren i sin lägenhet, tillsammans med sin familj, varit utan sömn tänker han inte längre på något. Han bara dricker ur sin beklämmande lilla kopp te, medan hustrun sitter och frossar på stolen bredvid och dottern kräks i rummet bredvid, och han tänker inte på något. Hur teet smakar är honom likgiltigt, likaså om solen lyser in i rummet eller inte, eller om golvet vore skurat med avföring. Hans tankeverksamhet är kort sagt på alla sätt och vis inadekvat.
Dagarna ter sig emellertid inte alltid likadana. När fadern druckit klart sitt te återvänder han antingen in i sovrummet och lägger sig på sin madrass och stirrar upp i taket, betraktar alla sprickor och fläckar, eller så lämnar han lägenheten. En av sprickorna i taket påminner honom om en ståtlig rovfågel, med gigantiska utbredda vingar. Förr kunde han ligga och betrakta den i timtal, fundera över dess karaktär och förflutna, utan att någonsin känna sig uttråkad. Nu ligger han mest bara där istället. Men de flesta dagarna går han ändå ut.
När fadern druckit klart sitt te har hans hustru dock alltid redan somnat. Utmattad av sitt frossande, slocknar hon bakåtlutad på sin stol, med nacken böjd bakåt, och snarkar högljutt med helöppen mun. Divina sitter tyst i rummet bredvid och är fullkomligt bortglömd, men det är hon inte medveten om. Efter sina ständigt återkommande morgonuppstötningar sätter hon sig på badrumsgolvet och börjar att fundera djupt och göra upp planer. Allt sedan hon förvissade sig om sin förbannelse, inte för särskilt länge sedan, fördriver hon så stora delar av dagarna som möjligt med att genomföra olika ritualer, både improviserade och inlärda, för att söka undkomma sitt förbannade öde.
Ett par dagar innan den femte dagen i den femte månaden, efter en vanlig morgon då modern frossat sig till sömns och fadern lämnat lägenheten, plingade Divinas moster - en sliten, medelgrov medelålderskvinna med mycket stursk uppsyn och en grön sammetskappa - på dörren för att hämta upp Divina och ta med henne till skolan för första gången. Divina, som hade tassat sig ut, fram till köksfönstret, och tanklöst ritade mönster i dammet på fönsterblecket, hann inte reagera förrän mostern själv öppnade dörren och klev in i deras typiska, instängda lägenhet. Hon gick förbi sin snarkande syster med stormsteg och kastade, rynkandes på näsan, hastigt en föraktfull blick på henne. Hon gick rakt fram mot sin nästan apliknande, lilla systerdotter, som hon hårt grep tag i. Utan att göra motstånd följde Divina med den medelgrova kvinnan hon kände igen från något tidigare besök, utan att förstå något av denna för henne överrumplande situation. Senare på eftermiddagen, efter en hel dag av total förvirring och tusentals nya ansikten, fick hon även för första gången besöka biblioteket. Utanför biblioteket fanns några av de andra barnen och lekte. Tre stycken av dem cyklade skrattandes på en och samma cykel, och välte omkull i ett dike. Det gick så långsamt för cykeln och såg så mödosamt ut att Divina riktigt förargades över dem. Hon kunde inte förstå varför de andra barnen betedde sig så dumt, eller för den delen inte heller varför hon själv inte kunde bete sig likadant...
Efter besöket, som kom att bli mycket värdefullt för Divina, hade hon fått med sig en tjock, gammal, ockult bok hem. Förbittrad över de andra barnen, som lättsamt tittade och pekade i bilderböcker med giraffer klädda i snickarbyxor, sprang hon iväg till den ödsligare delen av lokalen och rakt in i en vuxen, som efter en mycket obehaglig utfrågning plockade fram boken åt henne. Med hjälp av denna bok hoppas hon nu kunna hitta lösningen på sitt livsomfattande problem. I boken står det skrivet om andar, demoner, häxor, magiska drycker, troll, trollkarlar, magiska formler, förbannelser, varulvar, vampyrer och allt man bör veta om dessa. Detta vet hon dock inte helt säkert, men hon tycker att det åtminstone verkar se ut att göra det. Därför spenderar hon dagarna inlåst på badrummet. Hon blir tvungen att fundera mycket över bokstäverna, eftersom hon inte kan läsa, men verkligen måste för att kunna hitta lösningen, och äntligen kunna leka som de andra barnen, och kanske till och med med dem.
Det luktar så illa inne i badrummet, och ibland börjar hon att gråta, för bokstäverna är så fruktansvärt svåra att förstå. Då försöker hon, istället för att läsa, att tolka bilderna i boken. Det är bilder på uppskrämda kvinnor i stora klänningar och stora hattar, män med högafflar och brinnande facklor, vilddjur med stora lysande ögon gömda i buskage, och mycket annat som hon inte riktigt vet hur hon ska kunna aktualisera och utöva där inne hos sig, i badrummet. Hon har dock, under dagarna då modern sover och fadern är frånvarande på ett sätt eller annat, samlat på sig lite olika föremål, liknande några av dem hon sett i bilderna i boken - sin fars hatt, sin mors brudklänning, ett par lösa tändstickor, en bordsgaffel och andra lösa småsaker. Hon har även ett block och en penna där inne hos sig, för att kunna anteckna resultaten av de olika genomförda ritualerna. Än har hon inte ritat dit någon stjärna, som visar att ritualen skulle vara lyckad. Efter de två försök hon gjort har hon tvingats rita dit två stycken kryss, vilka visar på misslyckande. I det första organiserade försöket till att bli av med sin förbannelse försökte hon - efter att ha studerat en bild, föreställande en till synes kissande djävul - att kissa uppåt, på väggarna eller något. Varför duschdraperiet nu är gult.
Morgonen därpå, när hon än en gång sprang in i badrummet för att låsa in sig, lika utmattad, förbannad och illamående som varje morgon, halkade hon nästan i en av sina pölar, varefter hon motvilligt ritade dit det första krysset, och sedan kräktes.
forts.
Den femte dagen i den femte månaden, efter en vanlig morgon då modern frossat sig till sömns och fadern lämnat lägenheten, plingade det åter igen på dörren. Med den sturska mosterns besök några dagar tidigare i färskt minne skyndade sig Divina att häftigt rycka i dörrhandtaget, där inne i badrummet, för att förvissa sig än en gång om att dörren verkligen var riktigt ordentligt låst. Hon tänkte inte följa med ut dit igen, till skolan och de andra barnen, och återuppleva all förvirring och allt obehag hon hade känt. Hon ville inte tvingas till någon lek, eller prata med någon vuxen med dålig andedräkt. Dessutom var hon mitt uppe i en ritual. Om hon blev lämnad i fred så att den lyckades och hon blev fri från sin förbannelse skulle hon möjligen kunna följa med, men nu behövde hon bara bli lämnad i fred. På sida 47 hade föregående kväll hittat en intressant bild i boken föreställande olika symboler, som hon nu höll på att rita dit på sin hud. De var högst troligen avbesvärjelse-symboler, tänkte hon. Med ansiktet och armarna nerklottrade och fyllda av symboler, med hjälp av ett av sin mors gamla läppstift, ställde hon sig spänd, på tå, och väntade på att ytterdörren skulle öppnas och mostern kliva in.
Under en väldigt lång minut hände ingenting. Endast moderns snarkande och tjutet från det kokande vattnet ljöd genom lägenheten. Divina tryckte ena örat mot badrumsdörren för att lyssna med alla sina krafter. Då satte ett ihärdigt plingande på dörren i gång. Mostern, eller vem det nu var som stod utanför, fortsatte att plinga oavbrutet i flera minuter. Plingandet ekade högt och skar in i Divina som en rostig såg och störde hennes stillsamma ensamhet. Förtvivlat försökte hon tränga bort plingandet genom att knipa ihop ögonen och pressa händerna över öronen. Då det inte hjälpte, blev hon till slut så frustrerad att hon ursinnigt började att sparka omkring sig - på dörren, toalettstolen, boken och sina anteckningar - och mitt under detta tumult vaknade modern upp med en kraftig duns, vilket fick plingandet att upphöra.
Förskräckt rycktes modern upp ur sin djupa sömn, med våldsamma spasmer i hela kroppen och hon slängde upp bland annat sina armar i luften, vilket satte henne och stolen ur balans, och de välte omkull, baklänges, och föll rakt i golvet med en fruktansvärd duns. Lika snabbt som hon hade kommit till medvetande hamnade hon bortom det igen.
Ett kort andetag och ett ögonblick efter denna olycka, vilken fick plingandet att upphöra, rycktes även dörren upp, och en främmande man - med yvigt, svart skägg och tjocka glasögon, iklädd en skrynklig, grå kostym och hatt - rusade klumpigt in i deras kvava, typiska lägenhet. Tvärt stannade han upp sig själv, efter att ha trampat snett på ett par skor, tog av sig sina glasögon och började titta runt i lägenheten. Han blinkade okontrollerat med ögonen, spärrade upp ögonlocken, lät dem falla, spärrade upp dem igen och skrattade till, korta skratt genom näsan. När han fick syn på den omkullfallna och medvetslösa modern förvreds hans anlete likt ett utropstecken, han spärrade upp ögonen än en gång och skrattade förtjust till genom näsan. Han gick fram till köksbordet och lade ifrån sig sina glasögon, medan han böjde sig över moderns ansikte för att undersöka henne lite grann.
- Du var allt en riktig koloss, du! He-he-he! ropade han högt och log nöjt. Är du mänska, eller kanske valross? Det vet endast Fan själv...! Haha...!
Han lutade sig tillbaka, strök sig över skägget och lät sig fascineras av den enorma storleken på kvinnan som låg avtuppad framför honom på golvet. Det var då självaste, tänkte han och skrattade till åter igen.
Divina hörde den främmande mannen fumligt stryka omkring i deras lägenhet och göra märkliga läten med näsan och prata till hennes moder. Hon undrade vad han var ute efter - inte var det väl hennes bok? Kunde förbannelsen verkligen ha sänt ut en av sina underordnade, för att hindra den pågående avbesvärjelsen? Smått började panikångesten att krypa fram hos henne, tillsammans med kallsvetten, och hennes hjärta började att bulta hårdare och snabbare. Uppjagad ville hon försäkra sig en gång till om att badrumsdörren verkligen var låst. Tveksamt grep hon mycket långsamt tag i dörrhandtaget. Hon stod still ett tag och kände det kladdiga läppstiftet och sin egen svett smetas ut på handtaget, som plötsligt började att våldsamt röra sig och slå, utan att hon ryckte i det. Förfärat gav hon ifrån sig ett skri.
- Nog visste jag att du var där inne! He-he! Kom ut nu raring, vattnet kokar ju! ropade den främmande mannen glatt från andra sidan dörren och hukade sig för att kika in genom nyckelhålet. Han stånkade och knep ihop ögonen, växlande, det ena efter det andra. Då han inte kunde se något annat än svart genom nyckelhålet suckade han uppgivet och ställde sig upp rak igen.
- Fasiken, vad den knakar! gormade han då plötsligt till, upp i taket, och började bekymrat att stryka sig över skägget. Divina hoppade till.
- Vilken? slapp det obetänksamt ur henne.
- Ryggen! Min rygg! skrek han till svar och kastade bak armarna på sin rygg.
Divina korsade händerna över sin mun och spärrade upp ögonen utav förskräckelse. Varför hade hon talat till honom? Nu var allt hopp ute, tänkte hon, och förargades över sin oerhörda klumpighet. Nu visste den främmande mannen alldeles säkert att hon befann sig där inne och han skulle alldeles säkert bryta sig in och avlägsna alla de symboler hon ritat upp, och för evigt skulle hon fortsätta att tvingas leva under sin förbannelse. Krampaktigt knöt hon sina små beniga nävar och borrade naglarna djupt in i sina handflator.
Den främmande mannen hade emellertid redan lämnat dörren och Divina, och gick upprört runt i cirklar i köket, muttrandes över sin dåliga hälsa och rygg, och framförallt sin arbetsgivare. Muttrandet övergick i kaskader av svordomar, riktade mot den fläskbente översittaren till arbetsgivare, vilka han började att gnola och nästan yla fram. Han rynkade pannan dubbelt åtta gånger om och förbannade dagen då hans arbetsgivare föddes och bedyrade även att han, om han så fick chansen, skulle slita av honom hans fåniga kappa som han så malligt stroppade omkring i och därefter bryta sig in i hans fåniga lilla lägenhet, där han skulle stjäla hans fåniga fästmös alla pärlsmycken och silverbroscher, och slå sönder allt deras fåniga finporslin med deras fånige sons fotbollspokaler. Han gick helt och hållet upp i sitt raseri, vilket brukade komma och gå lite som det ville, flera gånger om dagen oftast, och glömde bort var han befann sig då hans upprörda cirkel korsade den omkullfallna stolen och Divinas moder. Utan att se sig för gick han rakt in i dem och snubblade över dem. Han gjorde en liten kullerbytta ner på köksgolvet.
Fallet väckte upp honom ur hans kortvariga yra av raseri, och han satt förvirrad på köksgolvet, utan att veta vilket golv det var. Hatten hade fallit av och hans trassliga hår var tilltufsat och stod upp åt alla håll. Han blinkade med ögonen och tittade sig omkring i lägenhet en gång till. Han kände inte igen något av det han såg. Så fick han syn på den avsvimmade modern precis bakom honom. Skräckslagen ryggade han bakåt och ställde sig på fötter. Han stirrade på henne vettskrämt, och började panikartat att hyperventilera.
- Cristina!!! började han sedan att ropa mellan de häftiga andetagen.
- Min Cristina! Min raring! Cristina!!! Vad ligger du där för?!
Han slängde sig snabbt ner på golvet igen, på knä, och krälade fram till Divinas moder. Han dunkade henne hårt i bröstet med sin knytnäve och fortsatte att ropa Cristina, samtidigt som han grät och snörvlade förtvivlat.
Från en början hade Divina för avsikt att ignorera den främmande mannens gråt och skrik. När de efter ett tag uppgick i en så hög ljudnivå att fönstrena ute i köket skallrade och det gulfläckiga duschdraperiet bakom henne i badrummet till och med fladdrade stod hon dock inte ut längre. Dessutom hade hon tagit sig samman och förkastat sin tidigare, paranoida slutsats om att den främmande mannen samverkade med förbannelsen, och antog nu istället att han bara var en förvirrad främling som uppenbarligen förväxlade hennes mor med någon annan. Och hon skakade nästan av ilska. Hon uppskattade inte direkt att främmande tokiga män satt och bölade i deras lägenhet. Hon ville inte ha sådana här uppehåll. Hon fick inte störas! Inte när det gäller liv och död! Hon klev ut ur badrummet och blängde på den främmande mannen hon just vid det tillfället hatade så innerligt. Hon fick kisa för det starka dagsljuset. Den främmande mannen låg på knä, med baken upp i vädret, och tryckte sin kind mot moderns och snorade ner bägge deras ansikten. Det starka dagsljuset fick Divinas hud att se nästan genomskinlig ut och de uppritade symbolerna, som vid det här laget nästan var fullkomligt utsmetade, att lysa liksom orangeaktigt, från hennes armar och ansikte. Det starka ljuset, samt den ovanliga scenen i deras kök, gjorde henne först förvirrad, men hon erinrade sig snabbt sitt hat mot honom och harklade sig irriterat, som ett första steg för att få ut den främmande mannen därifrån och återfå det dagliga lugnet i deras lilla typiska lägenhet.
Den gråtande främmande mannen tittade upp mot henne. Han hade stoppat sitt kalejdoskopiska gråt och höll på att blinka ut de sista tårarna ur sina ögon. Han låg kvar med kinden tryckt mot Divinas moder, men hade allt jämt redan glömt bort henne. Han tittade mot Divina men kunde inte se henne. Han gnuggade sina ögon länge och väl, tills de var så torra att de nära på frasades sönder, och fortsatte sedan sitt blinkande. Utan sina glasögon såg han Divina bara som en svart, men orangeaktigt lysande, klump. Alldeles rödgråtet tog hans anlete nu form av ett frågetecken, samtidigt som han började att känna sig smått tjusad av denna märkliga klump, vilken kunde harkla. Han sträckte på halsen och började ivrigt och otåligt att leta och ropa efter sina glasögon.
- Var är ni då?! Hallå!
Han drog ett djupt andetag och snörvlade till ordentligt en sista gång. Det var en så fruktansvärd utdragen och högljudd process att Divina trodde att han skulle spränga sitt eget huvud, och hela rummet skakade. Bordet dansade en klumpig dans och alla de små korgarna med fåtalet överblivna bakelserester och den främmande mannens glasögon damp ner i golvet.
Just som den främmande mannen, rödgråten och skrattandes, med hela ansiktet nersnorat, grep tag efter sina glasögon där han låg på den kolossala medvetslösa kvinnan, och Divina stod harklandes, nerklottrad med läppstift i ansiktet och över armarna, och blängde irriterat på denne, klev hennes far in genom dörren, in i denna besynnerliga scen. Förvånad över den oväntade syn han möttes av, tog han hastigt av sig sin hatt, tittade ner i golvet och började mumlandes att ursäkta sig. Han bad om ursäkt för att han störde dem i deras familjeangelägenheter och förklarade förvirrat att han måste ha gått fel. Han är nämligen inte riktigt klartänkt, förklarade han vidare. Han nickade åt golvet ett par gånger och backade sedan ut ur sin typiska lilla lägenhet.
Divina tittade oförstående efter honom. En otäck känsla drog genom hennes kropp. Hon tittade tomt på ytterdörren. Då lät den främmande mannen bakom henne. Han hade satt på sig sina glasögon och skrattade roat.
- Du var allt bra ful, du! He-he! Vet du det?! skrek han och tittade förväntansfullt på henne.
Två dygn efter den femte dagen i den femte månaden hade fadern utan uppehåll virrat omkring upp och ner i otaliga trappuppgångar i höghus efter höghus och klivit in i den ena lägenheten efter den andra, för att hitta den rätta, där han hörde hemma. Någonstans inom sig kände han att han villkorslöst måste hem och lägga sig på sin madrass. Alla husen var förargligt nog så lika, och han hade ingen aning om vart han begav sig, utan sprang endast runt på måfå, dit näsan pekade, förstås utan att tänka sig för. I de oändliga trappuppgångarna möttes han stup i kvarten av fientliga blickar, från identiska människor på väg ut att slänga några soppåsar eller rasta sina hundar, och ibland sprang han även in i någon brevbärare eller någon gammal dam, som på grund av sina åderförtjockade leder fastnat någonstans på första trappsteget och stod gråtandes efter hjälp. Men han ägnade dessa föga uppmärksamhet. Någonstans inom sig kände han även att han villkorslöst måste hem för att passa upp på sin fru. Han fortsatte att irra omkring ända till natten föll igen och ett par nattfjärilar hejdade hans sökande, då de fladdrande flög runt över hans huvud och bokstavligen skrämde livet ur honom. Han hade när omständigheterna kom omkring trots allt hunnit bli en gammal man. Medan han försökte undkomma de i hans tycke fruktansvärt motbjudande nattfjärilarna slutade hans hjärta bara helt plötsligt att slå, och han blev tvungen att lägga sig ner raklång på golvet - såsom han brukade ligga bredvid sin dotter om nätterna - i en korridor på sjunde våningen, i något av alla de i kopiösa mängderna höghus. Han låg fortfarande levande en stund, utan att hjärtat slog, med öppna ögon och hann precis upptäcka en fuktskadad del av taket, med mögel som absolut påminde om en snigel, just innan han dog, och träffades av tusenetthundra små stenkulor. Just som han höll på att dö rullade händelsevis tusenetthundra små stenkulor ner för trappan, uppifrån åttonde våningen, och fortsatte i hög fart rätt in i honom, och någon på våningen över hördes jubla förtjust.
Två dygn efter den femte dagen i den femte dagen hade Divina, liksom sin far, även hon utan uppehåll virrat omkring upp och ner i otaliga trappuppgångar i höghus efter höghus. Då hon tidigare hade stått i deras kök, utskrattad och förolämpad av den främmande och tokige mannen, strax efter att fadern helt enkelt bara hade lämnat lägenheten, slogs hon av att hon inte måste stanna kvar där. Hon hade ju inte direkt lust till det. Hon brydde sig inte heller om sin mor. Modern var ju snarare en plåga än en familjemedlem, brukade Divina tänka. Den främmande mannen kunde i hennes tycke gott gärna vara en kannibal som ville stanna kvar för att dinera på modern - det hade inte gjort henne något. Det hade inte heller gjort något om han ville stanna kvar för att tvångsgifta sig med modern, för att sedan dessutom vara en usel make livet ut. Det varken störde eller rörde henne. Ju längre hon stod och stirrade på ytterdörren och funderade, desto mindre förstod hon vad hon gjorde där. Efter att ha stirrat på ytterdörren bra länge, gick hon således ut genom den, ut i porten, ut efter sin far. Boken glömde hon alldeles bort kvar inne i det illaluktande badrummet.
Hon sprang, liksom sin far, runt på måfå dit näsan pekade, utan att veta vart hon begav sig. Hon tänkte på den främmande mannen och sin mor, och hur arg hon var på dem. Hon hoppades att de skulle gifta sig, så att de kunde pina ihjäl varandra, för det förtjänade de verkligen. Till skillnad mot sin far mötte Divina knappt någon endaste levande själ medan hon sprang upp och ner i de otaliga trappuppgångarna, och hennes rännande började efter ett tag kännas oändligt tröttsamt och långtråkigt. Under de tråkigaste timmarna, medan natten föll och hon sprang omkring mellan de olika våningarna och husen, roade hon sig därför med att trycka sönder sina svettpärlor, vilka kontinuerligt trängde fram ur hennes panna. När hon därefter skulle smaka på sitt pekfinger luktade det emellertid gammalt läppstift, och plötsligt mindes hon sin livsviktiga bok, vilken hon fort skyndade sig hemåt, tillbaka till sin lilla typiska lägenhet, för att omhänderta - innan den korkade, dumma, främmande mannen förstörde den.
Två dygn efter den femte dagen i den femte månaden satt den främmande mannen fortfarande kvar bredvid Divinas moder, på hennes köksgolv. Jämrande strök han sig över sin högra överarm, där han hade fått fjorton stycken stora blåmärken på varandra. Likadant strök sig Divinas moder över sin högra kind, där hon hade fått fjorton stycken små röda märken på och bredvid varandra. Under de två dygnen i det trånga tjutande köket hade den främmande mannen gång på gång jagat upp sig och gått till attack mot Divinas moder, nypt tag i hennes ena kind och ilsket krävt att få veta var han befann sig. Han måste hem till sin rara lilla fästmö och kan under inga omständigheter som helst sitta och uppehålla sig med en valross som hon själv, förklarade han ursinnigt för Divinas moder. Efter varje gång skrattade han dock alltid till genom näsan, road över sin lustiga förolämpning, varpå modern svarade honom med ett kraftigt knytnävsslag på hans arm.
- Det här är mitt hem! upprepade hon förtvivlat de fjorton gånger han gick till attack mot henne.
Det var natt igen och den främmande mannens arm värkte så pass att han inte längre vågade riskera att ta emot ännu ett slag från den kolossala kvinnan bredvid honom. Han vågade endast, och nästan bara lite försynt, blänga på henne, den kolossala kvinnan bredvid honom. Hon blängde hätskt tillbaka. De hade avslutat sitt gnäll och sina jämranden, och det var alldeles tyst i rummet, förutom det kokande vattnets tjutande.
- Vattnet kokar, anmärkte den främmande mannen kort. Men modern låtsades inte om hans kommentar, utan fortsatte tigande sitt hätska blängande. Abrupt bröts då tystnaden av ordentligt oväsen utanför, ute i porten. Det smattrade, knackade och smällde högljutt, och någon ropade, skrek och skrattade. Den främmande mannen sträckte omedelbart på halsen och började nyfiket lyssna efter vad som försiggick. Han var så nyfiken av sig.
- Åh! utbrast han och spärrade upp ögonen. Jag är så nyfiken! Gudars skymning, jag tror jag spricker! Oj-oj-oj! Fasiken, vad det låter!
Otåligt började han att stryka sig över skägget och vrida på sig. Han kunde inte vänta med att få reda på vad det var för ett spektakel som var på gång utanför dörren, och reste sig därför hastigt upp och började att småspringa mot ytterdörren. Mödosamt försökte Divinas moder att skynda sig efter honom, men det verkade fullkomligt omöjligt för hennes ben att få henne stå upp rak. Med kraftfulla pustar och stön slängde hon sin kropp fram och tillbaka i gungning, för att liksom svinga sig upp på fötter, men allt jämt föll hon pladask bakåt vid varje försök. Hon blev röd i ansiktet av både ansträngning och ilska. Då hon insåg att hon inte kunde ta sig fram på fötter accepterade hon detta, men rullade envist över på mage och började målmedvetet istället att kräla fram, efter den främmande mannen.
På det sjunde våningsplanet, med de tusenetthundra utspridda stenkulorna och Divinas döde fader på golvet, stod ett par minuter senare en förvirrad, liten församling av människor och stirrade på varandra. Församlingen bestod av Divina, hennes moder, den främmande mannen och en hårig liten kille med en tom plastkasse. Ingen av dem förstod någonting av situationen. De bara stod stillsamt och betraktade varandra, stenkulorna, den döde fadern, lite samlat damm i hörnen, möglet i taket och sina fötter, men särskilt den döde fadern.
Divina, som hade sprungit det snabbaste hon kunde, uppför trapporna, tillbaka till sin lägenhet, hade plötsligt hejdats på den sjunde våningen, på grund av ett antal oväntade incidenter. Först snubblade hon över ett par hundra stenkulor utspridda på golvet och ramlade omkull, skrapade upp sina små knän och händer, varefter hon hörde en bekant röst, vilken jämrande ojade sig och visslade genom näsan. Då hon sedan lyfte blicken fick hon syn på honom - den främmande mannen som två dagar tidigare hade trätt in i deras lägenhet, stört hennes koncentration och fått henne att ge sig av. Han stod böjd över en man, som alldeles orörlig låg ner raklång på golvet. Strax efter hon fått syn på dessa två män fick hon även syn på något i ögonvrån, som kämpande tog sig ner för trappan. Hon upptäckte snart att det var hennes moder som, med blodet pumpandes i ansiktet, på mage hasade sig ner för trappan, ner till dem. Hon såg hemskt läskig ut, fullkomligt vred och tokig. Strax fick Divina slutligen också syn på den siste i deras lilla församling - en liten hårig kille som tryckt mot väggen, halvvägs upp i trappan, stod med en tom plastkasse i handen. Han skrattade och jublade åt hennes moder. Han dansade dessutom lite ryckigt med benen och hejade skämtsamt på henne, som om hon vore tävlande i ett lopp. Han skrattade hysteriskt, men tröttnade dock väldigt snabbt och skuttade ner till de två männen och kikade nyfiket på dem istället. Divina och hennes moder anslöt sig snart också de till den lilla skaran.
Slutligen stod de alltså samlade runt den döde. Betraktade varandra, stenkulorna, den döde fadern, lite samlat damm i hörnen, möglet i taket och sina fötter, men särskilt den döde fadern. Allt eftersom de stod där gick deras intresse däremot så småningom upp i deras egna angelägenheter; Divina började undersöka sina kladdiga, stinkande och illavärkande små händer, den lilla håriga killen gick tafatt runt och samlade ihop ett par stycken kulor i sin plastkasse, medan den främmande mannen mest mumlade för sig själv och då och då fnyste till. Då och då strök han sig även över sin högerarm och kastade en fientlig blick åt Divinas moder. Modern, högröd i ansiktet, kunde dock inget annat än att flåsa andfått.
Snart flög en timme förbi, två timmar, två och en halv, och så slutligen tre - utan att något blev sig olikt. Fladdrande flög även nattfjärilarna förbi, ibland, över deras huvuden, men de förblev ouppmärksammade - utan att något blev sig olikt.
VIKTEN AV EN MENINGSFULL KOMPONENT
Morgontid.
Nej, det är inte som förut, det kan man då inte påstå, tänkte Greta lugnt för sig själv, samtidigt som hon med möda tog i för att öppna köksdörren och släppa in lite luft. Hon hade drömt om de där fiskarna igen - fiskarna som påstår att hon inte följer flockens gemensamma lagar och därför vill avrätta henne - när det stora ekande pendeluret slog fyra dånande slag, precis som det brukar vartenda dygn vid den tidpunkten, just som hon kastades ur drömmen och vaknade upp. Att vakna upp på morgonen nu var inte detsamma som då. Det var samma hus, rum och samma säng nu som då, onekligen, men känslan hon hade nu var definitivt inte densamma.
Förr var de en familj - mor, far, dotter och son. Nu bodde hon och Mikael ensamma tillsammans. Det var januari, mörkt och kallt, och en hård vind och ett piskande regn slog henne i ansiktet då hon fick upp den kärvande dörren. Instinktivt smällde hon genast igen den igen, tillika med att den också smällde igen sig själv. Grannkatten hann slinka in. Jämt är du här, suckade Greta, fast inte ovänligt, och tittade oroligt på katten. Misse, som katten hette, var en efterhängsen stackars själ, som inte fick nog med kärlek i sitt eget hem och därför alltid hängde utanför deras köksdörr och jämrande jamade. Hon hade blivit påkörd vid ett tillfälle någon gång, hade därför skelande, varande ögon, och Greta och Mikael misstänkte starkt att inte allt stod riktigt rätt till i hjärnan på denna varelse. Misse sprang, lika salig som alltid över att ha kommit in, runt Gretas ben och purrade frenetiskt och skuttade lite lätt. Ibland var Greta rädd för katten, trodde att hon var tokig på ett obehagligt sätt, men för det mesta, och som nu, ägnade hon henne ingen större uppmärksamhet, utan ignorerade henne och satte sig ned vid köksbordet.
På bordet låg allt hennes pappersarbete och hon drog till sig en bunt av dessa och började smått gå igenom litet av dagens göra, fastän hon inte på långa vägar var utvilad och det var fullkomligt nattsvart ute. Hon somnade aldrig om, det gick inte, hon kunde därför lika gärna börja ta itu med dagen redan innan det egentligen var någon dag att tala om. Hon värmde på en kanna te åt sig och satt sedan flitigt vid bordet en stund, ända fram till dess att hennes knotiga smala fingrar började bränna och värka, så som de gjorde då hon höll i pennan alldeles för hårt utan att själv märka det. Hon avbröt genast sitt idoga skrivande i papprens tabeller och lät pennan falla. Verkligheten kom åter till henne och hon blev medveten om sin omgivning. Hon betraktade köket hon befann sig i; det såg ut som det alltid gjorde, men var fruktansvärt grisigt och smutsigt. I det bortre hörnet av rummet upptäckte hon snart flertalet tomma flaskor och buteljer, och hon erinrade sig att fadern ju hade varit på besök igår kväll. Att det hade kunnat falla ut ur minnet så där. Hon förargades nu över röran och gårdagens stökiga besök. Fadern hade kommit dit och börjat dricka, blivit livlig och energisk av sig och ropat till sig en grannkvinna till dem, hans dryckesväninna, och de hade fortsatt kvällen genom att gapa och diskutera i hätsk ton, till fadern hade somnat och den gapiga kvinnan dragit vidare till nästa berusade granne. Åh, både fadern och grannarna kunde vara så besvärliga. Greta veckade pannan i djupa fåror och pillrade och ryckte lite med naglarna på sina ärrade händer. Hon hade en ovana att pillra sårskorpor på händerna, när hon var uppretad, stressad, eller bara ville ge sig ro till skänks, för det hade ju en så lugnande effekt - att riva sönder sina händer. Det blev fult, det tyckte hon, men hon var som helhet i övrigt annars inte heller någon skönhet, tänkte hon, så det gjorde det samma, och hon gav efter för njutningen denna ovana beredde henne.
De bodde i ett litet bostadsområde fem minuter ifrån själva staden. Alla som bodde där hade en gemensam gård, och en slags granngemenskap som alla tog väldigt hårt på hade bildats, vilken inte gick att komma ifrån. Men det var en fin liten gård, och deras hem var ju fint. Fem minuter i motsatta riktningen från staden låg dessutom en sagolik liten skog. Greta hade spenderat större delen av sin barndom springandes omkring i skogen där, ensam, för hon hade aldrig haft några vänner direkt. De andra barnen på gården tyckte hon såg konstig och ful ut, eller kanske var det bara hon som hade tänkt så om dem? Nåja, skogen var en mycket fin plats. Hon funderade fram och tillbaka, tänkte på allt och alla, och tänkte så till sist att det kanske inte alls hade varit bättre förut. Modern var alltid sjuk. Fadern var alltid arg. Äsch. Åter igen förargades hon över faderns senaste besök, och pillrade djupt ner i skinnet på sina händer.
"Kattfä!" ropade plötsligt brodern och kastade ut Misse, som oroligt stretade emot, med bakdelen före. Han pustade ut djupt och kastade en ogillande blick på sin syster, som i sin tur mötte hans blick, ryckte till, kastade vidare en blick på vägguret och sedan hastigt flög upp ur stolen och skyndade sig iväg.
-
Brodern.
Mikael var en besynnerlig stor pojke. Egentligen var han nästan vuxen, men han tog inget ansvar, hade inga sådana känslor alls, och betraktades och behandlades därför enfaldigt, liksom ett barn. Han var ju inget barn, gick inte till skolan, lekte inte ute på gården, men han arbetade inte heller, eller gjorde något produktivt överhuvudtaget, utan tillbringade bara all sin tid hemma, ensam. Orsaken till hans borttappade pliktkänsla och ineffektivitet var inte lättsinne, snarare tungsinne. Han var nämligen en aning mer medveten och upplyst om Sanningen, än de allra flesta andra.
Deras fader hade faktiskt varit en mycket intelligent, arbetsam och lärd man i sina bästa dagar, och intresserade sig för naturvetenskap, och läste alltid de senaste forskarrönen för att kunna mäta sig och hålla upp med sina dåvarande arbetskolleger. Under flera år prenumererade han således på en omfattande tidskrift om naturvetenskap, och alla gamla nummer av denna låg buntvis förvarade i stora högar i en av deras garderober. Vid tiden då deras moder började bli allt mer desorienterad i verkligheten och sjuknade in, och fadern likaså blev allt mer frånvarande och fyllnade till, hittade Mikael dessa högar av tidningar och började sysselsätta sig med att läsa i dem. Det var ett tag sedan nu och han hade fortsatt med det sedan dess. Med tiden började han att läsa artiklarna allt mer ingående, och numera granskade han vartenda ord, letade efter hemliga budskap och koder, och funderade väldigt mycket över det som stod skrivet. Han läste om andra planeter, att ett dygn på Venus är femtusenåttahundratrettiosex timmar långt, och om jorden, hur fruktansvärt fort klotet roterar och att solen inte går ner på ett halvår vid Nordpolen. Inte en enda gång. Han läste om det periodiska systemet, med lantanider, och Dysprosium med atomnummer 26, som föll honom alldeles särskilt i smaken, när det gällde just lantanider. Han läste om människans uppbyggnad, och fick reda på alla möjliga fakta - exempelvis att en människa producerar 2 liter fis varenda dag.
Den insikt alla dessa artiklar skänkte honom ledde till att han mer och mer började förakta människan och dess natur, klotet de levde på, samt Universum vari det kretsar. Allt var en sådan enfald och han kände sig upphöjd så pass mycket över det hela att han helt enkelt inte tänkte finna sig i att tillhöra det. Han var alldeles för Superior för att kunna nedlåta sig till något av det jordliga eller mänskliga. Dagarna spenderade han alltså hemma. Han läste, filosoferade och skrev. Han skrev ned allt det han tänkte på och anteckningar var oupphörliga. Greta brukade läsa dessa ibland, eftersom de låg framme, utspridda överallt, och hon tyckte om att plocka ihop saker och göra rummen prydliga, men de var så fulla av hatiska tankar, ibland även hemska, nedlåtande kommenterar om henne själv, att hon bekymrad gav upp detta läsande och gick och städade i något annat rum eller diskade någonting. Mikael hatade i sin tur inte sin syster, han rent utav höll av henne, men han störde sig något så fruktansvärt på allt det hon gjorde - köpte sötsaker (dessa förbannade sötsaker) åt fadern, vilka förfetade honom, och, så motbjudande hon kunde vara - rev sig i händerna och tryckte i sig långfranskor!
De två syskonen hade dock en stor likhet, deras ögon. Deras ögon var så fruktansvärt lika, och då Greta var trött på kvällen och mötte sin broders blick kunde hon ibland tro att det var sina egna ögon hon såg, speglat i något. Eller ibland när hon stod och putsade deras kopparfat blankt och tittade in i detta, försjunken i tankar, kunde hon plötsligt få för sig att brodern därinifrån tittade på henne. De var så lika.
En ovanligt ruggig och tidig januarimorgon, då Greta redan sedan länge satt vid köksbordet med pappersarbete och te, eftersom hon drömt om de där fiskarna igen, väckte Misse honom med sitt förskräckliga jamande. Katten ville och behövde ha uppmärksamhet och gav sig inte. Då han fick syn på henne förbannade han denna dag särskilt mycket, och reste sig sedan omedelbart och tog ett ordentligt grepp om hennes tunga kropp och bar henne ut till köket där han kastade ut henne, och samtidigt fick syn på sin syster som frånvarande satt och rev sig i händerna med ett alldeles beklämmande ansiktsuttryck. Han tänkte att hon såg alldeles särskilt ful ut. Då reste hon sig hastigt och sprang iväg.
-
Arbetet.
Himlen var mörkblå och marken var brunvit. Greta sprang för att genskjuta bussen - var man bara tillräckligt smart kunde man springa över kullen bakom deras busshållsplats och genom ett djupt dike för att få en sittplats, utan att behöva trängas med någon vresig surkärring från gården - och den stora, svarta kjolen hon hade på sig, som hon alltid hade på sig, och som hon hade hittat i sin farmors dödsbo för ett par år sedan, och som bestod av flera lager tjockt, vackert och kråsigt tyg, trasslade sig fast mellan hennes knän så att hennes steg blev allt kortare för varje språng hon tog. I diket bakom kullen fanns ingen vit snö som kunde lysa upp hennes sikt och hon trampade på den. En död liten hare. Den var alldeles mörk av blod och liten. Rysningarna spreds från kindernas mittersta inre ut till hennes nageltoppar. Det svartnade för hennes ögon, impulsivt kastade hon sig bort från den och snubblade lite grand, men skyndade sig sen genast upp igen, uppå och in i bussen som stod där vid den andra busshållsplatsen.
Det var fullt på bussen, men hon fick en sittplats ändå. Det var en samlad dagisgrupp på väg på utflykt, iklädda lysgula små västar och två av flickorna trängde ihop sig till Gretas förmån och erbjöd henne en gemensam sittplats där hos dem. Greta satte sig ned försiktigt och hennes äggstockar gjorde sig påminda. De vred på sig i barnens närhet. Flickorna viskade och fnittrade och hon ville klappa, smeka, krama och lukta. Det var trivsamt att sitta så nära. Utanför fönsterrutorna, där luften inte var så faddigt kvalmig som därinne, utan vass och kall, lyste bussens helljus upp frostiga träd längs med hela vägen. Natten hade varit ett tumult - träden låg omkullvälta på marken och ibland stod tiden still, då busschauffören långsamt skulle köra förbi ett av de krokiga och frostiga… träden. Omärkligt gled tankarna över från att hålla barn till träd. De var ganska fina, tyckte Greta. Bussresan tog lång tid och Greta rusade in genom dörren till sitt kontor när de äntligen kom fram. Hon borstade bort håret ur ansiktet, trasslade loss sin svarta, stora kjol från sina knän, och befann sig ansikte mot ansikte med övermannen när hon tittade upp.
Övermannen var en minst sagt korpulent man och han var ofta väldigt varm. Han hade tjockt, rosa nackskinn, tjockt, rosa nässkinn, tjocka, rosa öron, knubbiga, svettiga händer och ett knubbigt, svettigt ansikte. Greta var jämnlång med honom, men han lyckades alltid att inta rätt ställning och kunde titta ned på henne - han passade på antingen då hon knöt sina skor eller som nu, då hon trasslade loss kjolen från sina knän. Och nu stod han lutad över henne, med sitt ansikte upptryckt i hennes och med en pärlsockrad, glansig kanelbulle i handen.
"Så fröken tror att hon är så speciell minsann, att hon kan komma in fem minuter senare än alla andra, eäh?"
Fy, vad hon hatade när andra stod henne så nära i ansiktet och ställde henne frågor. Hon försökte backa, men massor av saker, hon såg inte vad för några, var i vägen.
"Nej… men bussen…" svarade hon med blicken riktad mot hans knän. Han blängde på henne, tuggandes med en pärlsockerbit i mungipan.
"Nåja! Duu vet vad som gäller!" skrek han efter en stunds stånkande och smaskande och Greta pustade ut. Övermannen gick in på sitt rum och Greta satte sig vid sitt bord. Det värsta var att övermannen skelade med ögonen; när han pratade med henne utan att titta på henne kunde det bli oerhört jobbigt. Hon fick för sig att han måste prata med någon annan, fastän hon uppenbart var den enda i närheten.
Dagens arbete var inte ovanligt inspirerande eller motiverande - då hon hade plockat fram hela bunten med första passets pappersarbete märkte hon att allting redan var ifyllt. Hon måste ha varit vaken mycket längre än vad hon skulle ha gissat på. Så hon fick tid över att sitta och kolla ned på sin stora, svarta, vackra och kråsiga kjol. Hon gnuggade de olika lagren av tyg långsamt mellan fingertopparna. Drog man tyget tillräckligt långsamt kunde det kännas som ett finkornigt sandpapper som smulades sönder. Det kunde till och med kännas som ett glittrigt finkornigt sandpapper - så fint var tyget.
Fyra timmar passerade, människorna omkring förflyttade sig, nu skulle de ut och äta lunch och även Greta reste på sig. Hennes knän vek sig en aning, men hon stödde sig mot bordet med ena handen. Hon samlade ihop bunten som legat klar sedan hon kom fram och lämnade över den till övermannen. Han ögnade snabbt igenom bladen och meddelade Greta och hon inte behövdes mer för dagen, att hon kunde åka hem, men att hon inte skulle ta sig friheten att komma in senare imorgon för det. Han vände henne ryggen till, tog på sig sin överrock, grep tag i sin gångkäpp och trängde sig klumpigt förbi henne ut ur kontorsbyggnaden för att förtära sin dagliga lunchbuffé på biffrestaurangen runt hörnet. Han trampade henne på tårna. Arbetsplatsen väckte mycket ångest inom Greta, men hon var glad över att få jobba där ändå. Hon tänkte på det, att hon var glad över att få arbeta där, fastän hon precis stod och tänkte på hur mycket hon hatade det, och drog ett djupt andetag för att lyckas tvinga fram ett leende. Det gick inte riktigt. Hon tog på sig sin jacka och sina vantar istället och sprang ut till bussen.
Vid busshållsplatsen stod en liten skara människor och väntade. En sjukligt fet gammal man med en sjukligt enorm buk satt på bänken inne i busskuren och sov med en bok uppslagen i handen. Det var just en oerhört fascinerande man, tyckte Greta. Hon undrade om han hade somnat för att han var så mätt, för han måste ju ha ätit otroligt mycket för att kunna få ett så stort midjemått, eller om han hade somnat för att boken han läste var så ointressant. Hon gick förbi honom och försökte läsa framsidan på boken, men det var svårt att kunna se något, utan att uppenbart böja sig huvudstupa ner med ansiktet under boken i hans hand. Hon tvekade en kort sekund, men böjde sig sedan för att kunna se. Det var "Drakens slott" han läste, skriven av Dave Fedding. Illustrationen på framsidan föreställde en eldsprutande drake och några sotiga ungdomar. Greta betraktade mannen en gång till, han var kanske sextio år gammal, och tyckte det var märkligt att han gillade ungdomslitteratur. Eller så gillade han den å andra sida inte, och det var därför han sov. Hon ryckte på axlarna, vände sig om och klev på bussen, som tyst hade smugit sig fram till hållplatsen.
-
Gubben Lögnart.
Greta stod i hallen och plockade av sig sina ytterkläder då granngubben Lennart, eller Lögnart, som hon i sina tankar benämnde honom, bestämde sig för att som vanligt tränga sig på, in i deras lägenhet. Han gick in i köket utan att ta av sig sina snöslaskiga kängor och slog sig ned vid matbordet. Han började berätta om sin dag, om sin ungdom och om sin baby. Idag hade han stött på en parad med orientaliska kungar följd av en poliseskort på Koltrastvägen. De hade ridit på gyllenbruna ponnyer och haft varsin prostituerad i sina knän. Tjuvar hade trängt sig runt omkring paraden för att försöka knycka de gyllenbruna ponnyernas guldgrimmor, men poliserna hade hela tiden lyckats med att mota bort dem. Annat var det på hans tid, då han hade varit ung, och brukat promenera på Koltrastvägen - de enda han såg och stötte på då var de talande svalorna. "De var minsann ena filurer kan du tänka dig lilla fröken!" skrockade Lögnart och hans tjocka, vita skägg guppade upp och ner uppå hans marinblå stickade tröja. Hur många gånger hade han inte berättat om sköna Magdalena ute till havs, som för kärleks skull hade gett honom den marinblå stickade tröjan. "Alltid ville de tala om hur fint väder det var! Inget väder var dåligt för de fina små svalorna va! Ja, de var ena fina en! Annat är det med arabnissarna och sprutluderna idag, bah. Hoho! Men vad annat kan man göra än att skratta!" Han skrattade. Gamle Lennart var en pigg gammal man - hans ögon var levnadsglada, men små. Han stank cigarrök. Han tände en cigarr. "Snälla, rök inte här inne, Lennart. Vi har försökt att vädra…" började Greta bedjandes. Mikael trädde in i köket. Han blängde på Lögnart, tog ett paket mjölk med sig och gick ut ur köket igen. Den gamle grannen lyssnade inte på Gretas vädjan, utan började puffa på sin cigarr.
"Hå-å du, du ska veta vilket sjå jag har med ungen min nu, å. Den lille rackarn vill inte ta sin morotspuré, han! Hoho, en sån särskild en, va? Tror inte han behöver'n! Men snart tror jag han tar den faktiskt. Det känns så, att snart så, då tar han sin morotspuré äntligen." Lögnart pratade ofta om en nyfödd baby, som påståeligt var hans, och han pratade alltid med stor passion och inlevelse när han nämnde detta spädbarn. Greta tyckte dock att det var mycket som inte stämde - jämt talade han om att ungen skulle skrika sig hes hela nätterna igenom, men när hon låg vaken, grubblandes under nätterna hörde hon inget annat än Lennarts hostningar och nysningar, eller urinstrålen som träffade porslinet i toalettskålen då han gick upp och kissade, från hans lägenhet ovanpå dem. Att indikera att han inte nyligen fått en son var hursomhelst poänglöst. Han eldade upp sig så fort, anklagade Greta för att komma med hjärtlösa anklagelser och lämnade deras lägenhet, svärandes på att hon aldrig någonsin skulle få återse honom där hos dem igen. Han verkade däremot snabbt glömma bort sig, och dök alltid upp nästa dag igen, så fort Greta kommit hem innanför tröskeln.
Just den här eftermiddagen kunde hon inte stanna i köket och lyssna på Lögnarts prat hela kvällen, utan hade ärenden att uträtta - bröd att köpa, och bestämde sig därför för att komma med en antydan om att det nog inte kunde ha ridit några prinsar från Orienten på Koltrastvägen idag, så att han skulle elda upp sig och genast bege sig hem till sig. "Men, är du då säker på att det verkligen red en kunglig parad på Koltrastvägen idag? För jag åkte ju buss förbi där, och det såg alldeles som vanligt ut, utan någon som helst uppståndelse. Så det verkar ju konstigt det du säger?" sade Greta modigt och fick ett lyckat resultat. Gubben Lögnart reste på sig, förolämpad och högröd i ansiktet, och svor på att aldrig någonsin komma tillbaka.
-
Nattetid.
Mikael satt och hamrade på sin skrivmaskin, hon låg i sin säng, med händerna på täcket och funderade. Klockan hade passerat midnatt och ytterligare någon timme. Det kändes så konstigt. Hon låg och funderade på en man. Hon tänkte bara på honom och det kändes konstigt. Hon fokuserade sitt minne och drog fram varenda detalj från mannens yttre. Det var en stilig man. Hon låg och tänkte på en stilig man. Hon smålog lite, fast började omedelbart istället gråta, han skulle aldrig se henne. Mikael hostade till där utifrån, var han nu satt. Greta hejdade gråten och försökte ansträngt att föra ett logiskt resonemang.
Det var i mataffären hon hade sett den stiliga mannen. Just innan butiken skulle till att stänga rusade hon in, med sin egen varukorg hemifrån i armvecket. Det var en stor och bastant korg, som alltid lyckades rymma allt. Hon tyckte om den. Hursomhelst gick han därinne mellan hyllorna med korn och frön, åtföljd av en tjusig kvinnoskara. De hade alla violetta klänningar och skrattade inställsamt så fort han talade. Han däremot var klädd i en gråbrun stilig rock och hade ljusa handskar på sig. Han gick långsamt, nästan skred fram längs hyllorna. Greta hade stannat upp och långsamt gått samma väg som de igenom affären. De hade inte lagt märke till henne. Hon trängde sig förbi dem en gång, för att plocka på sig några baguetter och lägga ner dem i sin varukorg, men den stilige mannen berättade om sin yngre bror just då, som sagt något förfärligt lustigt till deras mor tidigare den dagen, och de alla vred och hukade på sig av skratt och tjöt, hopknipandes med sina ögon, så de kunde omöjligt ha sett henne…
Även fast tanken på den främmande mannen var konstig, och gjorde henne lite ledsen, fortsatte hon att tänka på honom - hon hoppades att hon kunde drömma om honom då, det hände ofta det där, att hon tänkte så mycket på något innan hon somnade att det genast dök upp för henne i drömmen. Misse började jama. Hon satt ute på fönsterblecket, frös, och tittade in.
Mikael var inne på den tjugosjunde sidan på dagens dagboksinlägg. Han hade haft många insiktsfulla och kloka tankar idag, kunde han förnöjt konstatera. Det var dock förstås ett övervägande missnöje han uttryckte i sitt dagboksinlägg. Dagen hade fört flera dåliga tilldragelser med sig; för det första hade dagen börjat med att kattdjävulen Misse hade hetsat honom till att vakna, sedan hade hans enfaldiga syster gett honom avsmak på grund av sin dåliga uppsyn, efter det hade han upptäckt att ett viktigt nummer av vetenskapsmagasinets tidskrift var förlagt och fullkomligt borta, för att senare också upptäcka att deras fader stod full mitt på deras gård, skrikandes glåpord, och då hade klockan varit 15. Efter det började han att skriva skrivmaskin, bara för att bli störd ett antal timmar senare av grannen Lennart och kattjäkeln som åter igen hetsade honom. Vissa dagar blev aldrig bättre, tänkte han och skakade på huvudet. Fast natten var klar, stunden var dunkel och stjärnorna glimmade.
långnovell, forts.
12. FEBRUARI -
Morgontid.
Den här natten hade Greta sovit och drömt konstigt. Hon hade legat med sitt högra öra i sitt vänstra armveck, med knäna uppdragna till hakan, den vänstra fotsulan pressad med den iskalla tapeten och den högra utsträckt i luften, dinglandes över sängkanten. Hon vaknade klockan 23.58, 01.11, 03.14, 04.42, 05.30 och sedan klockan 07.00. Hon hade drömt så obehagligt - alla hon kände var inblandade; hon satt på bussen och Misse satt bredvid henne, hennes skeva kattögon rann mer än vanligt och hon blinkade varje gång Greta vred på sig i bussätet bredvid, och bussen for ut i skogen där hennes arbetskolleger, övermannen, Mikael och den stilige mannen välkomnade henne till ett, så som de kallade det, specialläger. Mikael gosade med Misse, arbetskollegerna började dricka öl och grilla, och fadern dök upp, tog övermannen under armen och berättade om hur sjuk och värdelös hans fru, Gretas moder, var. Greta stod ensam kvar på en våt gräsmatta och den stiliga mannen stod någon meter ifrån och betraktade henne. Helt plötsligt var han framme vid hennes sida och strök henne över kinden. "Vill du veta vad min bror sa idag?" frågade han henne mjukt och hon vaknade förvirrat upp. Klockan 07.00. Hon fick skynda sig.
Ute i vardagsrummet satt Mikael hopsjunken mitt i soffan och stirrade rakt framför sig. Det var nästan helsvart i rummet och det var med hårt hopknipna ögon Greta lyckades urskilja honom. Hon gick bakom soffryggen och betraktade honom stilla. Det fanns vissa dagar då han inte var lika självsäker och rå, då han inte själv trodde på sina egna teorier, och därför kände sig alldeles förtvivlad, gled in i ett liksom apatiskt tillstånd och bara satt och stirrade hela dagar och nätter. Greta gissade att han kände sig sådan nu och vågade därför säga någonting vänligt till honom. Hon satte sig bredvid honom i soffan en kort liten stund. Hon tittade på honom med djupt deltagande. Han tittade inte på henne. "Vet du vad jag drömde? Jag drömde att jag åkte buss ut i skogen med Misse och att du var därute och mötte oss, och ni två gosade, du och Misse. Gullig dröm, inte sant? Hohoho." kluckade Greta, lade sin hand på broderns, och reste sig sedan för att ta på sig sina ytterkläder och hinna med bussen till arbetet. Hon hoppades att det hade varit tillräckligt - att det hade givit hennes bror någon känsla av något slag. Hon var alltid orolig för att bli lämnad ensam. Om inte Mikael stannade kvar i deras lägenhet, hade hon ingen familj kvar. Hon började fantisera om den stilige mannen från mataffären. De kunde bilda en familj, tänkte hon. Fast han skulle ju förstås behöva se henne först, kom hon på, och fäktade bort tanken på en ny perfekt familj med den främmande och stilige mannen och hoppades istället på att Mikael skulle orka överleva dagen och inte känna sig allt för förtvivlad, så att han begick något drastiskt och oövervägt… självmord.
Hon hade fått på sig sina stövlar och sin jacka och kikade oroligt på Mikael från hallen. Han satt kvar som han antagligen hade gjort hela natten och hon vände honom ryggen till, tog på sig vantar, halsduk och mössa och sprang iväg med sin fars gamla fåtölj, fylld med oviktiga papper, i famnen. Det var yrsnö ute, och Gretas hår blev platt av snön och alldeles vågigt, hennes knän och axlar blev dyngsura, och tanten vid den enda lediga sittplatsen på bussen blev riktigt sur över att hon satte sig bredvid henne, blöt som den snötäckta lilla fröken hon var. Greta brydde sig inte om det - att hon inte var knäpp nog att använda sitt paraply i snöväder fick andra helt enkelt acceptera, inklusive denna sura tant. Paraplyn använder man i regnväder, tänkte hon bestämt, lade portföljen ned i knäet och började omedvetet och irriterat att pillra på sina handryggssårskorpor.
På andra sidan fönsterrutorna var det bara vitt, fastän solen inte hade hunnit gå upp än. Det påminde Greta om ett barnprogram hon hade sett flera gånger när hon var liten, vilket handlade om en busig liten pojke, vars bäste vän var en vuxen dräng som hade fått kallbrand i tummen, och som han i en våldsam snöstorm försökte föra till doktorn. Det hade varit ett sådant plågsamt avsnitt att titta på just då, med all den pinande och bitande snön i deras ansikten och munnar, och deras händer som tappade känseln - hon hade fått ont i kinderna bara av att sitta framför TV:n och se på det. Den här yran var inte lika plågsam att se på, den i verkligheten, precis utanför bussen. Hon tänkte på kallbranden i drängens tumme igen och det sved plötsligt till i hennes händer. Placeboeffekten, tänkte hon, och skrattade tyst i tankarna åt sig själv som fick ont i händerna bara för att hon tänkte på andra som hade ont i händerna, då tanten bredvid gastade till, daskade henne på överarmen och utbrast, full med avsky i rösten, "Men flicka lilla, se så dina händer ser ut!!". Hon tryckte sig demonstrativt bak med ryggen mot fönsterrutan, för att komma så långt ifrån Greta som möjligt, och rynkade på näsan och gjorde äcklade grimaser med munnen. Greta tittade ned på sina handryggar och knogar som blödde. Hon hade visst pillrat på sina sårskorpor igen. Tanten förargade henne. Om hon inte hade testat tillfredställelsen i att pillra i handsår och inte kunde förstå den, så var det hennes förlust, ja, och inte hennes problem att oja sig över när mina händer blöder, tänkte hon. Fast egentligen ville hon be om plåster, men hon kände sig alldeles för irriterad på tanten för att kommunicera med henne och stoppade helt enkelt ner händerna i sina vantar istället, och lät tankarna glida vidare igen.
-
Brodern.
Något hade hänt. Precis när han var till att lägga färdigt pusslet, det stora, han kunde ju riktigt känna nästan-tillvaron av pusslets fullkomlighet, glömde han plötsligt bort vad motivet skulle föreställa. Kanske var det förlagda och borttappade numret av tidskriften den sista biten, det trodde han, och nu saknades den och han hade hur som helst ingen aning om vad det skulle bli av det hela. Han tänkte så det knakade, bokstavligen. Han hade suttit ned i den stora vardagsrumsoffan så länge att hans leder knakade.
Innan det långa stoppet hade han letat dag och natt efter den fulländande tidningen, med stor frenesi dessutom och ändå inte kunnat finna den någonstans i hela lägenheten. På nätterna belyste han minsta vrå och gömma med sin faders gamla ficklampa, en tung och silvrig med en stor röd gummiknapp man var tvungen att trycka ned hela tiden man ville att ficklampan skulle lysa. Hans tumme hade vitnat och domnat till och från. På dagarna hade han gjort likadant. De hade stängt av elektriciteten och solen verkade de likaså ha stängt av, men det var nog bara temporärt, trodde Mikael. Han fann den inte.
Han såg på sina lappar - det var text och ord, mycket av bägge sorterna, han kunde se det. Det var alla hans tankar, som var superiora, kanske divina, i alla fall stående över allt mänskligt intellekt. Men just nu visste han inte ens vad det skulle betyda? Driften var still och han var still. Han satt i soffan och slutade nästan tänka, men han kunde höra Misse jama hela tiden, bortifrån köket utanför köksdörren, och hans förakt för allt jordligt väcktes snart och fann tillbaka till honom. Han kände sig arg igen, och det gjorde honom glad och trots att han inte ville ha Misse inne hos sig, det gjorde honom arg att ha henne där, släppte han in henne, för det kändes trevligt att bli arg, att känna något. Han tittade på den plufsiga, snödränkta katten med själsvarm ilska. Sedan kastade han ut henne igen och började återorganisera sina anteckningar. Han hade tillbringat så många minuter av sitt liv…
-
Arbetet.
Att vakna så sent som 07.00 var ovant för Greta och hon kände sig fortfarande sömngrumsig i kroppen när bussen var framme. Hon kunde knappt resa sig upp för sina våta knäns skull - kjolen trasslade om möjligt mer än vanligt in sig mellan hennes lår och knän. Hon fick ta ett skutt ut ur bussen istället för att som vanligt anspråkslöst kliva av. Det måste ha sett dumt ut, men det var nödvändigt. Framför henne låg den fotbollsplanstora gräsmattan, vilken låg framför kontorsbyggnaden, otroligt beklädd med ett tjockt täcke av otroligt gnistrande och orörd snö. Inga fotspår. Sömngrumset försvann med ens när hon mötte synen av den otroliga gräsmattan, snömattan. Att springa på orörd snö, vara den första att trampa upp den, röra den, hade alltid varit ett av hennes bästa nöjen. Om vintrarna ute i skogen, som liten, hade hon kunnat göra det varenda dag, och nu gjorde hon det igen. Hon kutade över täcket, som flisade upp sig i luften som det allra lösaste pudret, och fick en lycklig känsla inombords. Sedan var hon tvungen att arbeta.
Dagens arbete gick ut på att hon skulle gå igenom sjutton enorma, svarta sopsäckar, och hitta de viktiga papperna som eventuellt låg någonstans däri, på grund av hennes kollegers eventuella fummel och slarv. Visst slängde de bort sådant som villkorslöst måste sparas, påstod övermannen barskt och föste in henne i soprummet. Det var en bra dag, uppgiften var ganska rolig och hon var på bra humör. Hon var van vid att gå igenom lappar, väldigt flink och flitig när det gällde just att sortera och slänga papper. Fast nu jobbade hon med sina vantar på, för att inte råka blöda ned något av de eventuella viktiga papperna och därför gick det förstås lite långsammare idag. Hemma gick hon ofta igenom Mikaels alla lappar och slängde det som var skräp, skummade igenom allt - det kunde stå sådana besynnerliga saker. Lite så var det även nu, vissa av kollegernas telefonklottrande var riktigt spektakulärt. Greta satt ned på knä och gick igenom lapp efter lapp - snart hade hennes fötter och vader somnat. Det stack och kändes obehagligt. Med armen stödd mot väggen försökte hon att ställa sig upp. Hon vinglade liksom sin fader, men stod sedan rät upp. Hon hade inte ätit något idag, och hon skulle säkert inte hinna gå på lunch, hon skulle säkert bli tvungen att gå igenom de resterande sexton sopsäckarna dessförinnan. Det kändes tjockt i hennes tinningar. Men det var inte väsentligt, bäst att göra klart arbetet här, tänkte hon och förlorade sig plötsligt i dagdrömmeri. En härlig bild av en vacker, lycklig familj, med den stilige mannen från matbutiken som make och henne som maka, målades upp på hennes hornhinnor. Hon föreställde sig dem, promenerandes ute på stan, arm i arm, hopplöst förälskade i varandra och fnissandes. Det promenerade förbi vackra träd och promenerade på vacker snö.
Sedan gick hon igenom alla sexton kvarstående sopsäckar och det var fullkomligt utmattande. De innehöll nästan bara telefonklotter och menyer från olika pizzerior. Hon var darrig i benen när hon skulle bege sig hem igen. Hennes mage kurrade och knöt sig. Hon behövde äta. Transaktigt trampade hon sig in på övermannens kontor och anmälde sig färdig för dagen - hon hade hittat ett ganska så stort pappershäfte i en av sopsäckarna som hon tyckte såg ut att kunna vara något viktigt, vilket hon nu överlämnade honom. Han skrattade. Det var dagordningen från ett konvent i januari - januari! - den skulle absolut ligga kvar i sopen, varför hade hon tagit upp den hit? Hon nickade förstående, gick ut ur hans kontor och ut ur själva kontorsbyggnaden, tryckte ned det stora pappershäftet i en fimplåda och nästan kravlade sig upp i ett av bussätena. Hon klev av vid torget. Himlen mörknade.
Vid torget låg matbutiken, grönsaksstånd, en frisör och en simhall och så vidare. Hon var så livlös och tom på energi, och dessutom lite förargad över att hon hade glömt sin robusta matkorg hemma, då hon fick syn på honom igen - för första gången på en månad, för andra gången i hennes liv. Oj, hon hade drömt om honom, och fantiserat på dagarna. Han bar samma stiliga rock och handskar som sist, men den här gången hängde bara en lilaklädd fröken efter honom. De två gick in i matbutiken, Greta också. Efter att ha följt efter dem förbi bröden, förbi köttet, förbi konserverna och ända fram till mejeriavdelningen fanns det inget tvivel om att de två var ett par. De gick arm i arm och såg oavbrutet på varandra. De pratade om sitt hushåll och om vad de skulle äta till middag. Allt Gretas naiva hopp, all hennes fantasi och all pirrig känsla brast inom henne nu när hon gick därefter dem, längs med yoghurten. Han hade fortfarande inte sett henne, och han skulle sannerligen inte få se henne nu, såhär, tänkte hon, sprang tillbaka till bröden, grabbade tag i så många baguetter hon fick plats med i nävarna och kutade ut ur butiken och hela vägen hem.
långnovell, forts.
-
Gubben Lögnart.
Hon slängde av sig sin jacka, bakom ryggen, drog av sig sin mössa och slängde den framför sig ned på golvet i hallen och slängde sig själv ned på knä på golvet. Hon lade pannan på den av snöslask fuktiga hallmattan och började upprivet storgråta. Baguetterna släppte hon försiktigt ur sitt hårda grepp och lade åt sidan, på skohyllan. Mikael stod och lutade sig mot väggen längst ned i hallen och tuggade på ett grönt äpple. Han hade väntat på sin systers hemkomst, stod med armarna i kors, för att visa henne, att han var sitt gamla, självsäkra jag igen, men hon såg honom inte. Lennart klev in genom dörren strax efter Greta och stängde efter sig. Han tittade förvirrat ned på Gretas hopkurade lilla skepnad på hallmattan, med ytterkläder och bröd omkring sig, och mötte sedan Mikaels blick för att få någon närmare förklaring till denna uppståndelse. Mikael visade dock inga tecken på att vilja försöka förklara sig, och Lennart bestämde sig därför för att dra en förhastad slutsats.
"Nej nu - ! " gormade han, så att halsen på honom riktigt mullrade. Han hötte med näven åt Mikaels håll och fortsatte skrika: "De enna Kvinnfolk man få slå ä horor som vägrar ta betalt, förstår duu!? Vad har du slått din syster för? Din usla lusbärare!"
Lögnarts engagemang rörde Greta. Hon tyckte det var rart han brydde sig så om henne, och slutade därför upp med sitt barnsliga gråt och lyfte på huvudet. Hon strök tårarna hur ansiktet med sina handflator, och granngubben fick syn på hennes blödande handryggar. Han flämtade till. "Är du helt psykopat, eller?! Har du rivit 'na med rivjärn på fingrarna?!" skrek han och liksom skakade i hela ansiktet. "Ibland tror jag då att du till och med har mindre vett i skallen än far din!" När han nämnde deras far snörpte han på munnen och spottade till. Loskan föll ner på Gretas vinterjacka, vilken låg framför fötterna på honom. Alla såg det, och han började vrida på sig lite besvärat. För Greta gjorde det ingenting, det var väldigt lustigt att han hade råkat spotta på hennes jacka tyckte hon, så hon log mot honom med sitt rödgråtna och nersnorade ansikte. När han såg henne le blev han väldigt lättad, log tillbaka mot henne, plockade upp hennes jacka och räckte över den till henne. Hon tog emot den, och såg noga till att inte kleta ned sig på hans loska, reste sig upp och gick in med jackan i badrummet, där hon tvättade den i handfaten. Hon orkade inte tvätta noggrant, utan gav upp det företagandet och satte sig istället i köket med Lögnart för att trycka i sig baguette efter baguette, bli alldeles fullproppad, medan han fick ljuga bäst han ville utan att hon hade tid att förarga sig.
"Ja, du lilla fröken, så du var ledsen idag, du? Det har jag också varit, voj, jag tänkte på min sköna Magdalena, jag. Det var så längesen vi hördes vid, nämligen, hon och jag, så att allt lite ledsen blev jag nog när jag tänkte på det som mest idag, ja. Sist vi sågs var nämligen i julas. Hon smög in till mig genom skorstenen, som den mystiske jultomten med klappar till barnen, och hon var den mystiska kvinnan med gåvor till mig. Hon kröp fram ur skorstenen, klockan nie på kvällen, smidig som en katta och iklädd en svart sammetsklänning. Ja, första gåvan var en kyss på pannan, hä-hä, sen lät hon mig känna på hennes klänning, jag fick stryka 'na över höften, det var en intim stund, och så gav hon mig den här tröjan" Han lyfte på armarna. Han hade samma marinblå och stickade tröja som alltid på sig, den han brukade påstå kom från samma sköna Magdalena, fast då han hade mött henne under sin tid som sjöman ute på havet. "Hon sa att varje maska i tröjan bestod av ett eget speciellt kärleksbudskap - och ja, hon har då tillverkat den här tröjan utav 100 % kärlek minsann!" Han log förnöjt, och strök sig över skägget. Han plockade fram sin pipa och började förnöjsamt puffa på den. Nu blev Greta faktiskt lite förargad fast hon inte trodde hon orkade eller hade tid, för hon ville verkligen inte att hennes baguetter skulle smaka tobaksrök och hon sänkte ögonbrynen och sjönk tillbaka, kröp ner så långt hon kunde på sin stol.
"Och babyn?" frågade hon högt. "Fick hon inte se din baby? Är det inte hennes?" Lögnart slutade puffa och lade ner pipan upp och ner på köksbordet så att tobaken föll ut och samlades i en liten hög. "Hörru, lillkillen är min, och ingen annans! Han är bara min - är det inte jag som trugar och matar och sköter om honom kanske? Är det kanske inte jag som lyssnar på hans gråt om nätterna? Jojomän! Näej! Jag visa 'na inte lillen. Han hade just somnat, det var därför hon kom till mig, hon hade väntat på att han skulle somna - dumt att gå in och väcka han medsamma då, inte sant? Pah!" Han skrattade lite för sig själv. "Du är bra ung, du! Har inte förstått nåt om det vuxensociala, va!"
Greta tänkte att hon visst hade upplevt det vuxensociala, hon tänkte på sin faders och grannarnas fylleträffar, hon tänkte på sin hispiga och neurotiska, sängliggande moder, den fete övermannens ohyfs och brist på respekt och hon tänkte på hur en främmande man i en matbutik hade lyckats krossa hjärtat på henne. Provokationen dämde upp inom henne och till slut slapp det ur henne:
"Du har inte ens någon skorsten!"
-
Nattetid.
Med magen full igång av ett dussin baguetter var Greta alldeles för orolig och rörlig för att kunna ligga still i sin säng och blunda. Hennes tankar gick i dunderfart. Hon hade varit så ensam idag, hon skulle alltid vara ensam, tänkte hon. Hon låg i sängen en stund och försökte sova. Mikael hade TV:n på med volymen på full ljudstyrka där ute i vardagsrummet bredvid. Det var för att fullkomligt vanmäktigas av mänskligt förakt han gjorde det där - glodde på hysteriska TV-program. Det lät jättehögt in i Gretas sovrum också.
Misse hoppade upp i fönstret och slog huvudet i rutan. Det fick Greta att le. Hon ställde ned sina prydliga och omsorgsfullt omhändertagna krukväxter på golvet, öppnade fönstret och lät Misse skutta in. Hon sprang runt i cirklar och purrade överförtjust. Hon hoppade upp i Gretas säng och gned sig på ryggen. Greta killade henne under hakan och det ena smala kattögat slöt sig av välbehag. Den fysiska närheten till katten var oerhörd och Greta började känna som en varm, flytande sås inom sig. Hjärtat och venerna tinade. Hon ställde sig ned på knä, framför sängen, och lutade sitt ansikte ned över Misses, samtidigt som hon strök henne över magen. En skara tonårstjejer började skrika glåpord till varandra i mun på varandra i vardagsrummet. Hon lutade ansiktet över Misses för att lyssna på hennes dova välbehagsläten. Katten njöt, vred på sig fram och tillbaka, och stack sedan ut sin sträva, äckliga, lilla tunga och berörda Gretas ansikte med den. Det kändes som sandpapper, fast inte som hennes svarta, fina kjol kunde göra - på ett positivt sätt - utan obehagligt. Hon rätade omedelbart upp kroppen och märkte att rummet hade hunnit bli isande kallt. Vinden ven, fast stjärnorna glittrade. Hennes ådror frös till is igen och hon slängde ut Misse ut i kylan. Det kändes som en väldigt elak handling att göra, men hon försökte inbilla sig själv att det inte var det, och stängde igen fönstret. Medan hon ställde sina krukväxter tillbaka på fönsterbrädan lyssnade hon på den högljudda TV-konflikten. När hon hade radat upp alla krukorna, så, som de skulle stå stängdes TV:n plötsligt av och det blev tyst.
13 MARS -
Morgontid.
Ett par dussin dagar rullade sakta, så sakta förbi. Allt eftersom dagarna blev ljusare kändes de också oändligt mycket längre, tyckte Greta. Hennes känslor för den stilige mannen i matbutiken svalnade - således hade hon inte längre någonting särskilt intressant att uppehålla sina tankar med under arbetsdagarna (men helgerna var ändå värst). En morgon hade han dock stått och väntat på bussen vid hållplatsen vid torget. Hon hade känt sig tvungen att hoppa av - han kunde ju ha satt sig bredvid henne annars, sett henne! Och vad hade det varit bra för när det nu ändå inte fanns någon chans för de två att bli ett par. Hon väntade på nästa buss, blev bra försenad och åtminstone uppmärksammad på ett negativt sätt av chefen. Någonting hände den dagen i alla fall, som fick tiden att gå.
Mikael blev hon inte klok på, snarare tokig - i över en månads tid hade han oupphörligen ficklat runt i deras garderober för att eventuellt äntligen hitta den förlagda tidsskriften. Greta hoppade in och hjälpte till att leta ibland, men tidningar låg där överallt utspridda i deras hem och hon hade ju ingen aning om vilken av dem som var den så väldigt saknade. I natt hade hon suttit bredvid Mikael i tambursgarderoben, lyft på lite saker och växelvis bytt av hållandet av ficklampan med honom. Det var ett uthärdligare tidsfördriv än att ensam ligga i sin säng, bekymra sig och aldrig kunna somna in, tyckte hon. Klockan 04 började hennes vader och fötter somna och sticka, och hon gick ut ur garderoben och satte på en kanna te i köket istället, satte sig ned vid bordet och väntade på att några timmar skulle flyga förbi så att matbutiken skulle öppna och hon kunde promenera ned dit med sin bastanta favoritkorg - kanske köpa veckans kampanjvaror; färskt bröd behövde de hur som helst. Hon lät blicken fastna, tankarna flyga iväg, långsamt sörplande i sig teet som redan kallnade och enbart smakade sträva buskblad.
Klockan 07 gick hon ut; längs med motorvägen in mot stan var den enda väg där snön inte låg packad knähög - där syntes faktiskt grönt gräs och stora vattenpölar, liksom små sjöar hade formats därpå. Till sin förtjusning fick hon syn på två änder som flöt och slumrade till motorvägens sus och brus i en av de smutsigare vattenpölarna. Dagen som hade börjat så himla segt och ledsamt kändes helt alldeles mycket bättre, men det var en märklig tavla hon stannade upp och såg på - hon undrade hur de två egentligen hade hittat dit, och om de inte anade någonting? Inte kunde väl fiskar ha hittat dit också? I natt hade hon faktiskt sluppit undan fiskarna i drömmen, för hon hade ju inte sovit något. Hon knatade vidare. Det var becksvart men ljusnade. Affärerna var fortfarande stängda, så hon slog sig ned på en bänk direkt utanför.
långnovell, forts.
"Du ser då alltid så bekymrad ut!" utropade en glad röst bredvid henne. Greta sprätte till, hon hade ju inte lagt märke till att någon annan redan satt på bänken, och fick syn på en ung, ganska smutsig, man som tittade och log mot henne. Han hade bruna barnsliga ögon och var klädd i underliga gamla kläder. Hon hade nog aldrig sett honom förut, trodde hon. Han slutade att le när han märkte att hon inte genast ville starta en konversation med honom. Han tittade ned en stund i en stor, svart tygpåse han satt och höll mellan knäna. Den var alldeles tom. Så tittade han på Greta med ett lika glatt leende igen.
"Så du ska in å handla? Va blire för gott?"
Greta ville svara något, men kunde inte, eftersom hon inte visste vad hon skulle köpa.
"Hehe, det är lugnt, du behöver inte säja - jag vet att det är lite känsligt det där för er tjejer, heh!" skrattade han vänligt. "Er tjejer?" tänkte Greta konfunderat. Vad var det för en grupp av tjejer hon tillhörde egentligen? Konstigt - hon skulle aldrig själv ha tänkt på sig själv som en "tjej". Hon log tillbaka mot den smutsige unge mannen och rodnade lite över sin förlägenhet.
"Så du känner inte igen mej då? Jag brukar vara här rätt ofta - det är här jag har sett dej några gånger." Hon nickade och försökte le ett vänligt leende, men skämdes emellertid så mycket över att någon utan hennes vetskap hade betraktat henne i hennes bekymrade ensamhet att hon inte kunde. Hon anade till sig att det måste vara en riktigt sorglig och genant syn för utomstående människor att se. Den främmande mannens vänliga leende är nog egentligen ett spefullt leende, tänkte hon, och snörpte ihop munnen för att verka mindre sårbar. Han betraktade henne alltjämt och när hon mötte hans blickar lite närmre såg det verkligen inte alls ut som om han ville retas med henne - tvärtom såg han på henne med bestämt genomvänliga ögon.
"Jag gillar deras färska saltgurkor därinne!" utropade han plötsligt och lät en stor gäsp välla fram ur djupet av sitt gap. Greta myste till hans gäspning - den hade brutit en del av den opersonliga samtalsisen mellan dem, tyckte hon, och frågade så honom om han var ovan vid att vara vaken såhär dags.
"Visst inte!" svarade han häftigt. "Nej, gott om sömn för min del blir det inte. Jag nöjer mej me ett par timmar - det klarar jag mej gott på." Hon nickade och kikade så över sin axel där hon såg att matbutiken öppnade upp sina portar. Även han vände sig om såg det hon såg. Sin överkropp lutade han närmre hennes och med lägre röst än innan förklarade han lugnt att han nog inte tänkte gå in medsamma, utan vänta en liten stund härute på bänken först. Det sårade Greta att den unge smutsige mannen inte ville göra henne sällskap i butiken. Deras samtal tyckte hon hade varit hoppingivande. Men det är klart, å andra sidan, vad annat hade man kunnat tänka sig, tänkte hon, såg ned på sina ärrade händer då de grep tag om matvarukorgen och mindes med en olycklig suck att hon inte var någon vacker dam i violett klänning.
Åtta minuter senare kände hon sig bedrövad av en annan anledning - hon tänkte plocka på sig fyra stycken lagom mogna bananer, men det fanns inga som var lagom. Hon såg uppgivet omkring sig, efter en till bananhylla, som de kanske särskilt idag hade ställt upp här. Snett framför henne till höger fick hon istället syn på den unge smutsige mannen, borta vid konfektavdelningen. Han höll ett par färgglada förpackningar i famnen och helt hastigt tryckte han så ned allesamman i sin tomma tygpåse. Greta hoppade till, blinkade ett par gånger med ögonen, öppnade munnen litet grand. Hon var inte säker på vad hennes nya bekantskap höll på med egentligen, så hon smög sig försiktigt efter honom längs med hyllorna. Han hann plocka på sig fler varor, främst saltgurkor, innan de nådde kassorna. Just som han skulle till att lämna byggnaden, då hon stod och betalade för sitt: två stora baguetter och en liten korg aprikoser - fick han syn på henne, sken upp och gav henne en solig nick. Han hade inte betalat för sitt. Det var just en typ - en tjuv! - tänkte Greta hänfört för sig själv. Hon måste erkänna att han var tämligen spännande. Hon hoppades på att han skulle stå utanför utgången och vänta på henne när hon kom ut, och det var just vad han gjorde.
"Ursäkta, men fröken..." började han och avbröt sig för att leksamt försöka forska fram hennes namn. Hon blev förtjust. "Greta." sa hon kort och snörpte ihop, försökte göra sig hård. "Fröken Greta vet möjligen inte hur dags det e?"
”Vilket då?”
”Ja du, vad klockan är? Jag såg, du har ett fint litet armbandsur på dig där -” han nickade mot hennes vänstra handled, där hon mycket riktigt bar ett svart, gammalt, smalt armband med ett ovalt litet ur på. Det var hennes mors gamla. På sjukhuset någongång, då modern befunnit sig i ett förfärligt uppjagat och hysteriskt tillstånd hade hon kastat armbandsuret åt Greta, skrikit att hon inte ville se det längre - hon kunde inte se hur tiden gick, nej, sprang ifrån henne. Greta tog så hand om armbandsuret temporärt - när modern frisknade till skulle hon självklart bära sitt egna armbandsur igen. Greta funderade emellertid inte närmre på modern just nu, utan huruvida det var en reflex för den unge smutsige mannen att upptäcka armbandsuret, liksom en skata upptäcker det som glimrar. Hon vred försiktigt på uret, kikade försynt på det och konstaterade för sin nye bekantskap att klockan strax var nio.
”Utmärkt!” utropade han belåtet och kliade sin ljusa skäggstubb med sin ena tumme. ”Då ska du få göra mig sällskap på marknaden! De ska väl just till å öppna upp nu, så bra!” Det var en allt för ovanlig inbjudan, att hon omöjligt kunde neka - särskilt inte som han dessutom redan verkade ha bestämt sig för att de två skulle gå dit tillsammans. Hon gav honom så en bekräftande nick och log förläget ned mot sina fötter.
De började gå mot marknaden och den unge smutsige mannen kastade sig över hennes flätade korg. ”Ska jag hjälpa dej med den där? Är det okej om jag lägger över lite av mitt i den? Vill du förresten ha en skumbanan eller nåt?” Han hade plockat fram sitt från matbutiken, smackade i sig en saltgurka, samtidigt som han lade i några av de färgglada förpackningarna i Gretas korg. Hon skakade förvirrat på huvudet. Hon var inte sugen på någon skumbanan. ”En biskvi då?” Han hade fått fram en perfekt formad och nybakad biskvi och höll fram den framför henne. Biskvier råkade vara henne absoluta favoritbakelse.
”Oj, den kan jag nog inte säga nej till, om det nu är så att -”
”Så är det! Du måste ha den!” ropade han ivrigt och tryckte ned den i handen på henne så att chokladöverdraget sprack upp lite grand. De log mot varandra och hon åt upp biskvin, (den godaste hon någonsin ätit), medan han slukade saltgurka efter saltgurka. Framme vid marknaden bad han henne att sätta sig ned på en bänk under ett stort träd för att vänta på honom medan han uträttade ett par hastiga ärenden. Det skulle gå fort, det lovade han, och han bedyrade att hon inte skulle få vänta för intet, bara hon satt kvar där en liten stund till han kom tillbaka. Greta gav sig till tåls med honom och gjorde som han sa - satte sig ned på bänken och väntade. Det dröjde inte många minuter förrän han var tillbaka, med en brun pappersstrut karameller i ena handen, vilken han stolt överräckte henne. Hans ögon lyste av extas då han kunde skänka henne denna gåva. Greta log besvärat och tog till hälften motvilligt emot karamellstruten. Visst var hon glad över att en ung man ville ge henne en så fin karamellstrut, men det faktum att den var stöldgods spolierade den vackra bilden.
”Jag visste inte vilka som var dina favoriter - det fanns många olika sorter kan du tro! - men så såg jag den där då med aprikossmak, och mindes din lilla aprikoskorg, så den fick det bli! Inte ett illa val, va?” Han såg så nöjd ut, att hon återigen nickade mot honom och log.
-
Brodern.
Allt mer utmattad gjorde den där stora och tunga ficklampan honom - så pass att han för ett par timmar gav upp sitt tvångsmässiga letande, då han i brist på energi förlorade medvetandet. Han låg i tamburskorridoren med fötterna ut i tamburen. Klockan 07 vaknade han upp ur sin relativt kortvariga dvala tack vare ytterdörren som kraftigt smälldes igen. Hade detta skett någon av de föregående trettioen dagarna av sökan skulle han genast ha fortsatt med ficklampan igen, men som det var nu började han fundera på att lägga om sin strategi. Misse kunde ha sprungit iväg med tidningen eller deras far kunde ha spillt över den och Greta kunde därmed ha slängt den i sopen. Många fler rimliga förklaringar till försvinnandet kunde han inte se, och han tänkte därför omedelbart gripa sig an med den första av sina teorier - katten. Den katten skulle nog få se när han mötte henne, tänkte han stridslystet. På ett högst ömkansvärt sätt fick han sedan lov att hasa sig ut ur garderoben - på benen kunde han dessvärre för tillfället inte stå. Väl ute i köket krängde han upp skafferiet med hjälp av näsan, kravlade sig upp ett par hyllplan och slängde i sig en handfull sötsaker - genast var han piggare, redo att möta Misse.
Hon satt utanför köksdörren och jämrade sig - kände sig som det mest frusna stackars kattskrället i hela världen, och blev därför helt överförtjust då hon märkte att Mikael öppnade upp dörren och släppte in henne. Fullkomligt ovetande, intet ont anande, rusade hon lyckligt runt människans fötter och purrade av det välbehag som det torra och varma skänkte henne. Mikael kunde inte skipa rättvisa, pålägga Misse hennes förtjänta dödsstraff, med det samma insåg han - han var tvungen att dra ur katten var hon hade sin hemliga gömma först. Han försökte så ge henne ett annat nummer av tidsskriften, för att hon i munnen skulle bära iväg den till sin hemliga gömma, liksom hon gjort med den försvunna, och han skulle följa efter henne dit - och där kunde rättvisa äntligen skipas.
Misse visste ingenting om Mikaels avsikter och brydde sig än mindre om att bära kring på tidningar - det enda hon intresserade sig för var att få stanna så länge som möjligt i värmen, samt eventuellt kanske lyckas tigga till sig en liten bit ost, (visst kunde hon redan nu osa till sig att här fanns ost i kylskåpet). Efter fem vänliga försök från Mikaels sida att stoppa in tidningen i hennes mun blev han ond på henne och slog tidningen i huvudet på henne. Hon ryggade genast förskräckt tillbaka, för att sedan galoppera in i Gretas rum, där hon kröp till rätta under sängen. Mikael, som inte ville lägga sig ned på mage på Gretas dammiga golv, la sig ner på sängen för att vaka på Misse när hon kröp ut igen. Efter tre minuters koncentrerat vakande somnade han, och sov så djupt, aldrig så djupt...
-
Arbetet.
Imorgon skulle hon verkligen ha mycket intressant att tänka på, att hon nästan såg fram emot en ny arbetsvecka. Vad tråkigt kan man väl ha, om man är smått förälskad i en tjuv?
-
Gubben Lögnart.
Idag var en söndag och när Greta kom hem från sin träff på marknaden, sådär runt klockan elva, satt Lennart redan inne hos dem. Han satt vid köksbordet och såg drömmande ut genom fönstret. Ungefär en halv timme tidigare hade han kommit, berättade han, han hade plingat, men ingen öppnade. Det var olåst, så han klev in och tyckte det vore märkligt ifall ingen av er två var hemma, men brodern låg visst och sov i hennes säng, berättade han vidare för henne. Han hade kommit för att bjuda fröken Greta på en ljuvlig söndagsbrunch - han insisterade på att den skulle serveras här i hennes kök och han bad henne om hennes hjälp med tillagningen.
"Jag hade tänkt mig en läcker sjömanspytt!" sa han oskuldsfullt, plirade lite grand med ögonen och strök sig förnöjt över sitt stora, vita skägg. Det var egentligen inte en så dum idé, tänkte Greta, som var på gott humör och gärna sällskapade med någon.
Sida vid sida stod de således sedan och tärnade allt ätbart vad de kom över - de blev riktigt nöjda med sin improviserade, blandade kompott och åt upp den med frisk aptit. Mellan tuggorna hade Lennart som vanligt flera viktiga historier att förtälja. Först och främst skulle han och den sköna Magdalena fira guldbröllop dagen därpå, vilket i sig skulle firas bland annat med en kabaret uppsatt av en ensemble dansande möss.
"En polare till mig - vi låg i finska kriget tillsammans, hå! - fixar allt sånt där - han kan ordna sjungande elefanter och gråtande pumor med om du så vill, hi-hi! Ja, vad för under lever inte här på jorden..." Hans kinder var rosiga av sjömanspytten och ögonen våta av lycka.
"Vi ska ut och ha en picknick innan också, jajjemän! I Klöverparken ska vi ha den..."
Greta tyckte om att hennes Lögnart verkade vara så lycklig, men hon trodde likväl inte på ett enda ord av det han sa. "Jag visste inte att du och Magdalena var gifta" sa hon tyst, samtidigt som hon började skrapa ihop de få brunchresterna i en liten gammal plastbunke.
"Jo, jo! Gud bevars! Satan tog oss om vi inte vore det - femti år säger jag dig!"
"Ja, ja, på så vis..." svarade Greta tankfullt och Lennart malde på - hon stängde av, började tänka på den unge smutsige mannen, tjuven. Det var något visst med honom: han var faktiskt mycket charmig, ja, nästan lite oemotståndlig. Hon suckade och log. Imorgon eftermiddag tänkte hon bestämt sätta sig på deras bänk utanför matbutiken och vänta - om han kom eller inte spelade ingen större roll: det skulle bli henne ett behagligt nöje vilket som. Fast de borde ju ses igen, det hoppades hon förstås.
Lennarts avlägsna pratmelodi avbröts helt oväntat av att telefonen ringde. Greta, som inte fått ett telefonsamtal på flera veckor, blev verkligen förvånad, skyndade sig in i vardagsrummet, där deras telefon - en grön med snurrplatta - stod uppå en vit och rund virkad duk på ett lågt och mörkbrunt bord bredvid soffan, och svarade hastigt med ett brustet "He-ej!". Medan hon stod med luren i handen tryckt mot örat och lyssnade tassade Lögnart ut ur köket och på väg ut mot tamburen - han tecknade tyst åt henne att han tänkte dra sig tillbaka hem till sig och tafatt vinkade de varandra adjö för den här gången. Efter telefonsamtalet högg det till i Gretas mage och hon mådde illa. Hon gick in på sitt rum och la sig på sin säng bredvid sin bror. Hon grinade lite grand och somnade strax, efter tre minuters koncentrerat gråtande, även hon in.
-
Nattetid.
Rummet var mörkt och stilla. Misse, som lat hade somnat in i en dammig vrå under Gretas säng, vaknade förskräckt av att en dammråtta försökte penetrera hennes ena näsborre. Proceduren kliade något ofantligt - hon skakade på huvudet, reste sig och sträckte ut sig så som bara kattdjur kan göra. Hon visste inte riktigt var hon befann sig... men det var åtminstone inte ute i slasket. Lugnt och försiktigt vankade hon fram och ut ur rummet, utan att varsko sig om det sovande mänskliga syskonpar hon hela tiden hade haft ovanpå sig. Utan att veta att människan som var av manligt kön var riktigt ond på henne, och utan att veta att den som var av kvinnligt kön var riktigt ledsen och behövde en sträv slick på kinden, smög hon in i en avlägsen garderob i lägenheten och somnade om.
Utan att veta att Misse kommit undan vaknade Mikael sedan av att hans syster, som av någon outgrundlig anledning nu låg bredvid honom, tryckte upp sin ena armbåge i hans ansikte. Förargat knuffade han bort hennes arm så att hon rullade över på sidan och började hosta. Han dunkade henne i ryggen i hopp om att hostningarna då skulle upphöra - istället vaknade hon till liv och gaspade efter andan, samtidigt som ett gutturalt klagoläte omedvetet trängde fram ur bröstet och strupen på henne. Mikael blev förskräckt till en början, men rynkade sedan föraktfullt på näsan, sådär som han hinner göra många gånger på ett dygn. Greta vred på sig, vände sig om, och blinkade sömndrucket mot honom. Hon harklade sig. Han avbröt henne.
"Vet du om han möjligtvis har spillt ner min tidning, den suputen, och om du i din tur har kastat samma neddränkta tidning i sopen?" Han spottade fram orden stavelse för stavelse - det var sannerligen inte trevligt att behöva föra en verklig dialog, tyckte han.
"Nej, det vet jag inte... men pappa, han - han - han, ringde idag, Mikael."
"Jaha. Sånt händer väl."
"...Mamma är död, Mikael... det är vad han sa..."
De tittade på varandra tyst ett slag.
"Jaha. Sånt händer väl det också." svarade han kort och satte sig upp, hasade sig ner till fotändan av sängen, böjde sig framstupa och kikade in under sängen.
"Jaha. Så har kattskrället kommit undan också." sa han så bittert han bara kunde och lämnade Greta ensam på sitt rum.
14 APRIL -
De första dagarna efter moderns död kunde Greta med gott samvete gråta sig till sömns om natten - så hemskt hade hon verkligen det. Nyheten om moderns död hade nått kontoret, då modern ju var ordinarie där och det var hennes plats Greta vikarierade på. Väl inne på kontoret efter en lycklig och olycklig helg samlades en hop med kontorister direkt runtom henne och fullkomligt översköljde henne med såväl äkta som tillgjord medömkan. Kvinnorna klagade och jämrade sig. "Oj, oj, oj! En sån tragedi!" utropade de och tog sig för pannan. Männen i sin tur kom fram till henne en efter en, la en stor och tung hand på hennes axel och uppmanade henne att vara stark under denna tuffa prövning. Hela denna komedi var en aning övervälmande för Greta, så en tidig måndagsmorgon när man just har blivit förälskad och förlorat sin mor, att ögonen ofrivilligt började tåras på henne. Detta orsakade ännu en våg av klagorop hos kvinnorna.
Resten av dagen särbehandlades hon utan like - istället för att för hand skriva av sin bunt med oviktiga dokument fick hon vara i kopiatorrummet och kopiera papprena i kopiatorn, en förmån i normala fall endast förunnad övermannen. Trots att kollegerna faktiskt tyckte ganska synd om Greta idag fick denna särbehandling, det känsliga ämnet kopiatorn, dem att missbelåtet sinsemellan börja tissla och tassla. Vid slutet av dagen accelererade detta ut i att de blev ovanligt avigt inställda mot Greta och rent ut sa gemenheter åt henne när hon lämnade byggnaden. Greta åkte inte hem, utan stannade på torget, precis enligt sina egna förutbestämda planer. Det var soligt ute och hon satt med ansiktet vänt mot solen hopskrynklat som ett russin, men inuti henne mulnade det. Den unge smutsige mannen dök inte upp på åtta timmar - motvilligt och tyngd lunkade hon vägen hem.
Deras köksdörr stod öppen och strax utanför stod deras far. Han var drucken och hade ropat till sig en handfull med grannar för att beklaga sig. När han fick syn på sin mulnande dotter vände han sig om mot henne och började storböla. "Ack, lilla mini-mor!" kallade han henne och försökte få till en känslosam och dramatisk omfamning inför sina belåtna åhörare - hur spännande är det inte när olyckan drabbar någon annan så nära som en granne? Med stapplande steg gick hennes druckne far henne till mötes - just som han skulle till att slänga om sina vidöppna armar runt om henne, med en vinbutelj i ena handen och moderns dödsattest i den andra, snodde sig Greta runt ett helt varv om och duckade fort med böjda knän. Denna scen beredda grannarna stort nöje - högt och rått började de skratta i kör. Greta avskydde att bereda dem detta nöje, men minst lika ogärna ville hon ta emot faderns teatraliska omfamning. Hon sprang in i köket, smällde igen dörren och reglade för den. Hon pustade andfått ut. Han bor faktiskt inte här längre, tänkte hon.
De tre nästföljande dagarna såg likadana ut - gemenheter på jobbet, lång väntan utan resultat på bänken utanför matbutiken, drucken far utanför köksdörr, skandalsugna grannar, ensamma nätter. På fredag eftermiddag vände det däremot. Bänkad på deras bänk fick den unge smutsige mannen syn på Greta, då han med ett dussin nya varor kom ut ur butiken. Hon satt med ryggen till, pustade och suckade för var gång hon blev tvungen att andas ut luft ur sina lungor. Han damp ner bredvid henne med ett förtjust leende på läpparna, öppnade upp sin svarta tygpåse och visade upp för henne varorna däri. "Jag har precis tatt allt det här!" viskade han högt och ivrigt. Det var bröd, bakelser och kex i olika former mestadels. "Kom så festar vi upp det här, vetja! Idag är det ju fredag, stumpan!" Greta trodde att hon började få dålig syn, för hon satt med ansiktet hopskrynklat och kisade med ögonen jämt - nu med. Hon tittade på sin efterlängtade vän med en beklämd min, men var desto gladare på insidan. Han hade inte övergivit henne! Genast återupptog hon dagdrömmeriet hon så noggrannt byggt upp under de senaste dagarna och nätterna. Med sin kontorslön kunde hon sörja för hyra och möbler och han kunde till en början sörja för livsmedlen, på sitt sedvanliga sätt, men hon skulle förstås få honom att sluta upp med stjälandet - kanske kunde han driva en liten hantverkstad av något slag istället. Med glädje föreställde sig Greta ett långt och lyckligt framtida liv tillsammans, och hennes ansikte mjuknade upp.
De fortsatte att mötas på eftermiddagarna - sida vid sida promenerade runt och runt i staden. De rörde aldrig vid varandra, vilket i sig resulterade i ett liderligt och ömmande beröringsbegär hos Greta. Hon berättade för honom om sina ihopfantiserade framtidsvisioner av de två tillsammans och alltid log han lika hjärtligt och bekräftande och skrattade tyst, var alltid på bästa tänkbara humör. Greta däremot blev allt mer otålig och nervös för var gång de sågs. Skulle hon försöka råka snudda vid honom lite lätt? Kanske lillfinger mot lillfinger - men det vågade hon förstås aldrig.
Sakta men säkert slätades Gretas ansikte ut – efter ett par veckor, det var en solig eftermiddag, efter en långtråkig och stillsam arbetsdag och snön töade på torgets kullerstensbeläggning. Solen glittrade i de små pölarna på marken, Greta och den unge smutsige mannen hade just gått torget runt – de pratade om namn och Greta visste fortfarande inte vilket som var hans riktiga. Han uppgav alla möjliga slags namn: Trams, Slafsen, Gatsmart, Flinker – men Greta vägrade att tro honom. Hon såg på honom att hans namn måste vara det vackraste i världen, men kunde själv inte känna efter vilket det var – känslan var solklar men desto svårare att sätta bokstäver på.
”Okej, okej, här kommer det! Mitt namn är Alfius Pontius Gråhästöra! Och det svär jag på inför er, min kära!” utbrast han efter ett par minuters tystnad, medan de långsamt promenerade fram bredvid varandra. Han knep ihop munnen och sneglade förtjust ner på Greta för att möta hennes reaktion. Innan hon hann tänka efter brast han dock ut i skratt sekunden senare och hade så kul att han fick tårar i ögonen. ”Gör dig inte till, dummer!” svarade hon och förstod att inte det heller kunde vara hans födslonamn. Hon skyndade sig inte längre till omedelbart försvar när han kivades med henne, utan tyckte det var skoj och ville gärna spela med. Gråhästöra avslutade sitt barnsliga garv och lugnade ner sig ett par steg. Han lät vänstra armen falla ner och hänga slappt, Greta gick på vänster sida om honom, och han grep tag i hennes hand. Deras handflator mot varandra var jättevarma. Himlen, som precis för året blivit blå, öppnade plötsligt upp sig och ett lätt regn föll ner på dem. Gråhästöra skrattade till.
”Sen när faller vattendroppar ur solen?” frågade han henne och log lika brett som alltid. Greta hade aldrig haft en så varm hand i hela sitt liv, men hon tappade inte fokus, utan var mer fokuserad och klar i skallen än någonsin.
”Det är änglarna som gråter av lycka för min skull.” svarade hon allvarligt och uppriktigt.
”Jaså? Vadå då? Stackars jäntunge som du, hehe!” smackade han till svar och höll kvar hennes hand i sin.
