belletristik

Nej, det är inte som förut, det kan man då inte påstå, tänkte Greta lugnt för sig själv, samtidigt som hon med möda tog i för att öppna köksdörren och släppa in lite luft. Hon hade drömt om de där fiskarna igen - fiskarna som påstår att hon inte följer flockens gemensamma lagar och därför vill avrätta henne - när det stora ekande pendeluret slog fyra dånande slag, precis som det brukar vartenda dygn vid den tidpunkten, just som hon kastades ur drömmen och vaknade upp. Att vakna upp på morgonen nu var inte detsamma som då. Det var samma hus, rum och samma säng nu som då, onekligen, men känslan hon hade nu var definitivt inte densamma.

Förr var de en familj - mor, far, dotter och son. Nu bodde hon och Mikael ensamma tillsammans. Det var januari, mörkt och kallt, och en hård vind och ett piskande regn slog henne i ansiktet då hon fick upp den kärvande dörren. Instinktivt smällde hon genast igen den igen, tillika med att den också smällde igen sig själv. Grannkatten hann slinka in. Jämt är du här, suckade Greta, fast inte ovänligt, och tittade oroligt på katten. Misse, som katten hette, var en efterhängsen stackars själ, som inte fick nog med kärlek i sitt eget hem och därför alltid hängde utanför deras köksdörr och jämrande jamade. Hon hade blivit påkörd vid ett tillfälle någon gång, hade därför skelande, varande ögon, och Greta och Mikael misstänkte starkt att inte allt stod riktigt rätt till i hjärnan på denna varelse. Misse sprang, lika salig som alltid över att ha kommit in, runt Gretas ben och purrade frenetiskt och skuttade lite lätt. Ibland var Greta rädd för katten, trodde att hon var tokig på ett obehagligt sätt, men för det mesta, och som nu, ägnade hon henne ingen större uppmärksamhet, utan ignorerade henne och satte sig ned vid köksbordet.

På bordet låg allt hennes pappersarbete och hon drog till sig en bunt av dessa och började smått gå igenom litet av dagens göra, fastän hon inte på långa vägar var utvilad och det var fullkomligt nattsvart ute. Hon somnade aldrig om, det gick inte, hon kunde därför lika gärna börja ta itu med dagen redan innan det egentligen var någon dag att tala om. Hon värmde på en kanna te åt sig och satt sedan flitigt vid bordet en stund, ända fram till dess att hennes knotiga smala fingrar började bränna och värka, så som de gjorde då hon höll i pennan alldeles för hårt utan att själv märka det. Hon avbröt genast sitt idoga skrivande i papprens tabeller och lät pennan falla. Verkligheten kom åter till henne och hon blev medveten om sin omgivning. Hon betraktade köket hon befann sig i; det såg ut som det alltid gjorde, men var fruktansvärt grisigt och smutsigt. I det bortre hörnet av rummet upptäckte hon snart flertalet tomma flaskor och buteljer, och hon erinrade sig att fadern ju hade varit på besök igår kväll. Att det hade kunnat falla ut ur minnet så där. Hon förargades nu över röran och gårdagens stökiga besök. Fadern hade kommit dit och börjat dricka, blivit livlig och energisk av sig och ropat till sig en grannkvinna till dem, hans dryckesväninna, och de hade fortsatt kvällen genom att gapa och diskutera i hätsk ton, till fadern hade somnat och den gapiga kvinnan dragit vidare till nästa berusade granne. Åh, både fadern och grannarna kunde vara så besvärliga. Greta veckade pannan i djupa fåror och pillrade och ryckte lite med naglarna på sina ärrade händer. Hon hade en ovana att pillra sårskorpor på händerna, när hon var uppretad, stressad, eller bara ville ge sig ro till skänks, för det hade ju en så lugnande effekt - att riva sönder sina händer. Det blev fult, det tyckte hon, men hon var som helhet i övrigt annars inte heller någon skönhet, tänkte hon, så det gjorde det samma, och hon gav efter för njutningen denna ovana beredde henne.

De bodde i ett litet bostadsområde fem minuter ifrån själva staden. Alla som bodde där hade en gemensam gård, och en slags granngemenskap som alla tog väldigt hårt på hade bildats, vilken inte gick att komma ifrån. Men det var en fin liten gård, och deras hem var ju fint. Fem minuter i motsatta riktningen från staden låg dessutom en sagolik liten skog. Greta hade spenderat större delen av sin barndom springandes omkring i skogen där, ensam, för hon hade aldrig haft några vänner direkt. De andra barnen på gården tyckte hon såg konstig och ful ut, eller kanske var det bara hon som hade tänkt så om dem? Nåja, skogen var en mycket fin plats. Hon funderade fram och tillbaka, tänkte på allt och alla, och tänkte så till sist att det kanske inte alls hade varit bättre förut. Modern var alltid sjuk. Fadern var alltid arg. Äsch. Åter igen förargades hon över faderns senaste besök, och pillrade djupt ner i skinnet på sina händer.
"Kattfä!" ropade plötsligt brodern och kastade ut Misse, som oroligt stretade emot, med bakdelen före. Han pustade ut djupt och kastade en ogillande blick på sin syster, som i sin tur mötte hans blick, ryckte till, kastade vidare en blick på vägguret och sedan hastigt flög upp ur stolen och skyndade sig iväg.

-
Brodern.

Mikael var en besynnerlig stor pojke. Egentligen var han nästan vuxen, men han tog inget ansvar, hade inga sådana känslor alls, och betraktades och behandlades därför enfaldigt, liksom ett barn. Han var ju inget barn, gick inte till skolan, lekte inte ute på gården, men han arbetade inte heller, eller gjorde något produktivt överhuvudtaget, utan tillbringade bara all sin tid hemma, ensam. Orsaken till hans borttappade pliktkänsla och ineffektivitet var inte lättsinne, snarare tungsinne. Han var nämligen en aning mer medveten och upplyst om Sanningen, än de allra flesta andra.

Deras fader hade faktiskt varit en mycket intelligent, arbetsam och lärd man i sina bästa dagar, och intresserade sig för naturvetenskap, och läste alltid de senaste forskarrönen för att kunna mäta sig och hålla upp med sina dåvarande arbetskolleger. Under flera år prenumererade han således på en omfattande tidskrift om naturvetenskap, och alla gamla nummer av denna låg buntvis förvarade i stora högar i en av deras garderober. Vid tiden då deras moder började bli allt mer desorienterad i verkligheten och sjuknade in, och fadern likaså blev allt mer frånvarande och fyllnade till, hittade Mikael dessa högar av tidningar och började sysselsätta sig med att läsa i dem. Det var ett tag sedan nu och han hade fortsatt med det sedan dess. Med tiden började han att läsa artiklarna allt mer ingående, och numera granskade han vartenda ord, letade efter hemliga budskap och koder, och funderade väldigt mycket över det som stod skrivet. Han läste om andra planeter, att ett dygn på Venus är femtusenåttahundratrettiosex timmar långt, och om jorden, hur fruktansvärt fort klotet roterar och att solen inte går ner på ett halvår vid Nordpolen. Inte en enda gång. Han läste om det periodiska systemet, med lantanider, och Dysprosium med atomnummer 26, som föll honom alldeles särskilt i smaken, när det gällde just lantanider. Han läste om människans uppbyggnad, och fick reda på alla möjliga fakta - exempelvis att en människa producerar 2 liter fis varenda dag.

Den insikt alla dessa artiklar skänkte honom ledde till att han mer och mer började förakta människan och dess natur, klotet de levde på, samt Universum vari det kretsar. Allt var en sådan enfald och han kände sig upphöjd så pass mycket över det hela att han helt enkelt inte tänkte finna sig i att tillhöra det. Han var alldeles för Superior för att kunna nedlåta sig till något av det jordliga eller mänskliga. Dagarna spenderade han alltså hemma. Han läste, filosoferade och skrev. Han skrev ned allt det han tänkte på och anteckningar var oupphörliga. Greta brukade läsa dessa ibland, eftersom de låg framme, utspridda överallt, och hon tyckte om att plocka ihop saker och göra rummen prydliga, men de var så fulla av hatiska tankar, ibland även hemska, nedlåtande kommenterar om henne själv, att hon bekymrad gav upp detta läsande och gick och städade i något annat rum eller diskade någonting. Mikael hatade i sin tur inte sin syster, han rent utav höll av henne, men han störde sig något så fruktansvärt på allt det hon gjorde - köpte sötsaker (dessa förbannade sötsaker) åt fadern, vilka förfetade honom, och, så motbjudande hon kunde vara - rev sig i händerna och tryckte i sig långfranskor!

De två syskonen hade dock en stor likhet, deras ögon. Deras ögon var så fruktansvärt lika, och då Greta var trött på kvällen och mötte sin broders blick kunde hon ibland tro att det var sina egna ögon hon såg, speglat i något. Eller ibland när hon stod och putsade deras kopparfat blankt och tittade in i detta, försjunken i tankar, kunde hon plötsligt få för sig att brodern därinifrån tittade på henne. De var så lika.

En ovanligt ruggig och tidig januarimorgon, då Greta redan sedan länge satt vid köksbordet med pappersarbete och te, eftersom hon drömt om de där fiskarna igen, väckte Misse honom med sitt förskräckliga jamande. Katten ville och behövde ha uppmärksamhet och gav sig inte. Då han fick syn på henne förbannade han denna dag särskilt mycket, och reste sig sedan omedelbart och tog ett ordentligt grepp om hennes tunga kropp och bar henne ut till köket där han kastade ut henne, och samtidigt fick syn på sin syster som frånvarande satt och rev sig i händerna med ett alldeles beklämmande ansiktsuttryck. Han tänkte att hon såg alldeles särskilt ful ut. Då reste hon sig hastigt och sprang iväg.

-
Arbetet.

Himlen var mörkblå och marken var brunvit. Greta sprang för att genskjuta bussen - var man bara tillräckligt smart kunde man springa över kullen bakom deras busshållsplats och genom ett djupt dike för att få en sittplats, utan att behöva trängas med någon vresig surkärring från gården - och den stora, svarta kjolen hon hade på sig, som hon alltid hade på sig, och som hon hade hittat i sin farmors dödsbo för ett par år sedan, och som bestod av flera lager tjockt, vackert och kråsigt tyg, trasslade sig fast mellan hennes knän så att hennes steg blev allt kortare för varje språng hon tog. I diket bakom kullen fanns ingen vit snö som kunde lysa upp hennes sikt och hon trampade på den. En död liten hare. Den var alldeles mörk av blod och liten. Rysningarna spreds från kindernas mittersta inre ut till hennes nageltoppar. Det svartnade för hennes ögon, impulsivt kastade hon sig bort från den och snubblade lite grand, men skyndade sig sen genast upp igen, uppå och in i bussen som stod där vid den andra busshållsplatsen.

Det var fullt på bussen, men hon fick en sittplats ändå. Det var en samlad dagisgrupp på väg på utflykt, iklädda lysgula små västar och två av flickorna trängde ihop sig till Gretas förmån och erbjöd henne en gemensam sittplats där hos dem. Greta satte sig ned försiktigt och hennes äggstockar gjorde sig påminda. De vred på sig i barnens närhet. Flickorna viskade och fnittrade och hon ville klappa, smeka, krama och lukta. Det var trivsamt att sitta så nära. Utanför fönsterrutorna, där luften inte var så faddigt kvalmig som därinne, utan vass och kall, lyste bussens helljus upp frostiga träd längs med hela vägen. Natten hade varit ett tumult - träden låg omkullvälta på marken och ibland stod tiden still, då busschauffören långsamt skulle köra förbi ett av de krokiga och frostiga… träden. Omärkligt gled tankarna över från att hålla barn till träd. De var ganska fina, tyckte Greta. Bussresan tog lång tid och Greta rusade in genom dörren till sitt kontor när de äntligen kom fram. Hon borstade bort håret ur ansiktet, trasslade loss sin svarta, stora kjol från sina knän, och befann sig ansikte mot ansikte med övermannen när hon tittade upp.

Övermannen var en minst sagt korpulent man och han var ofta väldigt varm. Han hade tjockt, rosa nackskinn, tjockt, rosa nässkinn, tjocka, rosa öron, knubbiga, svettiga händer och ett knubbigt, svettigt ansikte. Greta var jämnlång med honom, men han lyckades alltid att inta rätt ställning och kunde titta ned på henne - han passade på antingen då hon knöt sina skor eller som nu, då hon trasslade loss kjolen från sina knän. Och nu stod han lutad över henne, med sitt ansikte upptryckt i hennes och med en pärlsockrad, glansig kanelbulle i handen.
"Så fröken tror att hon är så speciell minsann, att hon kan komma in fem minuter senare än alla andra, eäh?"
Fy, vad hon hatade när andra stod henne så nära i ansiktet och ställde henne frågor. Hon försökte backa, men massor av saker, hon såg inte vad för några, var i vägen.
"Nej… men bussen…" svarade hon med blicken riktad mot hans knän. Han blängde på henne, tuggandes med en pärlsockerbit i mungipan.
"Nåja! Duu vet vad som gäller!" skrek han efter en stunds stånkande och smaskande och Greta pustade ut. Övermannen gick in på sitt rum och Greta satte sig vid sitt bord. Det värsta var att övermannen skelade med ögonen; när han pratade med henne utan att titta på henne kunde det bli oerhört jobbigt. Hon fick för sig att han måste prata med någon annan, fastän hon uppenbart var den enda i närheten.

Dagens arbete var inte ovanligt inspirerande eller motiverande - då hon hade plockat fram hela bunten med första passets pappersarbete märkte hon att allting redan var ifyllt. Hon måste ha varit vaken mycket längre än vad hon skulle ha gissat på. Så hon fick tid över att sitta och kolla ned på sin stora, svarta, vackra och kråsiga kjol. Hon gnuggade de olika lagren av tyg långsamt mellan fingertopparna. Drog man tyget tillräckligt långsamt kunde det kännas som ett finkornigt sandpapper som smulades sönder. Det kunde till och med kännas som ett glittrigt finkornigt sandpapper - så fint var tyget.

Fyra timmar passerade, människorna omkring förflyttade sig, nu skulle de ut och äta lunch och även Greta reste på sig. Hennes knän vek sig en aning, men hon stödde sig mot bordet med ena handen. Hon samlade ihop bunten som legat klar sedan hon kom fram och lämnade över den till övermannen. Han ögnade snabbt igenom bladen och meddelade Greta och hon inte behövdes mer för dagen, att hon kunde åka hem, men att hon inte skulle ta sig friheten att komma in senare imorgon för det. Han vände henne ryggen till, tog på sig sin överrock, grep tag i sin gångkäpp och trängde sig klumpigt förbi henne ut ur kontorsbyggnaden för att förtära sin dagliga lunchbuffé på biffrestaurangen runt hörnet. Han trampade henne på tårna. Arbetsplatsen väckte mycket ångest inom Greta, men hon var glad över att få jobba där ändå. Hon tänkte på det, att hon var glad över att få arbeta där, fastän hon precis stod och tänkte på hur mycket hon hatade det, och drog ett djupt andetag för att lyckas tvinga fram ett leende. Det gick inte riktigt. Hon tog på sig sin jacka och sina vantar istället och sprang ut till bussen.

Vid busshållsplatsen stod en liten skara människor och väntade. En sjukligt fet gammal man med en sjukligt enorm buk satt på bänken inne i busskuren och sov med en bok uppslagen i handen. Det var just en oerhört fascinerande man, tyckte Greta. Hon undrade om han hade somnat för att han var så mätt, för han måste ju ha ätit otroligt mycket för att kunna få ett så stort midjemått, eller om han hade somnat för att boken han läste var så ointressant. Hon gick förbi honom och försökte läsa framsidan på boken, men det var svårt att kunna se något, utan att uppenbart böja sig huvudstupa ner med ansiktet under boken i hans hand. Hon tvekade en kort sekund, men böjde sig sedan för att kunna se. Det var "Drakens slott" han läste, skriven av Dave Fedding. Illustrationen på framsidan föreställde en eldsprutande drake och några sotiga ungdomar. Greta betraktade mannen en gång till, han var kanske sextio år gammal, och tyckte det var märkligt att han gillade ungdomslitteratur. Eller så gillade han den å andra sida inte, och det var därför han sov. Hon ryckte på axlarna, vände sig om och klev på bussen, som tyst hade smugit sig fram till hållplatsen.

-
Gubben Lögnart.

Greta stod i hallen och plockade av sig sina ytterkläder då granngubben Lennart, eller Lögnart, som hon i sina tankar benämnde honom, bestämde sig för att som vanligt tränga sig på, in i deras lägenhet. Han gick in i köket utan att ta av sig sina snöslaskiga kängor och slog sig ned vid matbordet. Han började berätta om sin dag, om sin ungdom och om sin baby. Idag hade han stött på en parad med orientaliska kungar följd av en poliseskort på Koltrastvägen. De hade ridit på gyllenbruna ponnyer och haft varsin prostituerad i sina knän. Tjuvar hade trängt sig runt omkring paraden för att försöka knycka de gyllenbruna ponnyernas guldgrimmor, men poliserna hade hela tiden lyckats med att mota bort dem. Annat var det på hans tid, då han hade varit ung, och brukat promenera på Koltrastvägen - de enda han såg och stötte på då var de talande svalorna. "De var minsann ena filurer kan du tänka dig lilla fröken!" skrockade Lögnart och hans tjocka, vita skägg guppade upp och ner uppå hans marinblå stickade tröja. Hur många gånger hade han inte berättat om sköna Magdalena ute till havs, som för kärleks skull hade gett honom den marinblå stickade tröjan. "Alltid ville de tala om hur fint väder det var! Inget väder var dåligt för de fina små svalorna va! Ja, de var ena fina en! Annat är det med arabnissarna och sprutluderna idag, bah. Hoho! Men vad annat kan man göra än att skratta!" Han skrattade. Gamle Lennart var en pigg gammal man - hans ögon var levnadsglada, men små. Han stank cigarrök. Han tände en cigarr. "Snälla, rök inte här inne, Lennart. Vi har försökt att vädra…" började Greta bedjandes. Mikael trädde in i köket. Han blängde på Lögnart, tog ett paket mjölk med sig och gick ut ur köket igen. Den gamle grannen lyssnade inte på Gretas vädjan, utan började puffa på sin cigarr.

"Hå-å du, du ska veta vilket sjå jag har med ungen min nu, å. Den lille rackarn vill inte ta sin morotspuré, han! Hoho, en sån särskild en, va? Tror inte han behöver'n! Men snart tror jag han tar den faktiskt. Det känns så, att snart så, då tar han sin morotspuré äntligen." Lögnart pratade ofta om en nyfödd baby, som påståeligt var hans, och han pratade alltid med stor passion och inlevelse när han nämnde detta spädbarn. Greta tyckte dock att det var mycket som inte stämde - jämt talade han om att ungen skulle skrika sig hes hela nätterna igenom, men när hon låg vaken, grubblandes under nätterna hörde hon inget annat än Lennarts hostningar och nysningar, eller urinstrålen som träffade porslinet i toalettskålen då han gick upp och kissade, från hans lägenhet ovanpå dem. Att indikera att han inte nyligen fått en son var hursomhelst poänglöst. Han eldade upp sig så fort, anklagade Greta för att komma med hjärtlösa anklagelser och lämnade deras lägenhet, svärandes på att hon aldrig någonsin skulle få återse honom där hos dem igen. Han verkade däremot snabbt glömma bort sig, och dök alltid upp nästa dag igen, så fort Greta kommit hem innanför tröskeln.

Just den här eftermiddagen kunde hon inte stanna i köket och lyssna på Lögnarts prat hela kvällen, utan hade ärenden att uträtta - bröd att köpa, och bestämde sig därför för att komma med en antydan om att det nog inte kunde ha ridit några prinsar från Orienten på Koltrastvägen idag, så att han skulle elda upp sig och genast bege sig hem till sig. "Men, är du då säker på att det verkligen red en kunglig parad på Koltrastvägen idag? För jag åkte ju buss förbi där, och det såg alldeles som vanligt ut, utan någon som helst uppståndelse. Så det verkar ju konstigt det du säger?" sade Greta modigt och fick ett lyckat resultat. Gubben Lögnart reste på sig, förolämpad och högröd i ansiktet, och svor på att aldrig någonsin komma tillbaka.

-
Nattetid.

Mikael satt och hamrade på sin skrivmaskin, hon låg i sin säng, med händerna på täcket och funderade. Klockan hade passerat midnatt och ytterligare någon timme. Det kändes så konstigt. Hon låg och funderade på en man. Hon tänkte bara på honom och det kändes konstigt. Hon fokuserade sitt minne och drog fram varenda detalj från mannens yttre. Det var en stilig man. Hon låg och tänkte på en stilig man. Hon smålog lite, fast började omedelbart istället gråta, han skulle aldrig se henne. Mikael hostade till där utifrån, var han nu satt. Greta hejdade gråten och försökte ansträngt att föra ett logiskt resonemang.

Det var i mataffären hon hade sett den stiliga mannen. Just innan butiken skulle till att stänga rusade hon in, med sin egen varukorg hemifrån i armvecket. Det var en stor och bastant korg, som alltid lyckades rymma allt. Hon tyckte om den. Hursomhelst gick han därinne mellan hyllorna med korn och frön, åtföljd av en tjusig kvinnoskara. De hade alla violetta klänningar och skrattade inställsamt så fort han talade. Han däremot var klädd i en gråbrun stilig rock och hade ljusa handskar på sig. Han gick långsamt, nästan skred fram längs hyllorna. Greta hade stannat upp och långsamt gått samma väg som de igenom affären. De hade inte lagt märke till henne. Hon trängde sig förbi dem en gång, för att plocka på sig några baguetter och lägga ner dem i sin varukorg, men den stilige mannen berättade om sin yngre bror just då, som sagt något förfärligt lustigt till deras mor tidigare den dagen, och de alla vred och hukade på sig av skratt och tjöt, hopknipandes med sina ögon, så de kunde omöjligt ha sett henne…

Även fast tanken på den främmande mannen var konstig, och gjorde henne lite ledsen, fortsatte hon att tänka på honom - hon hoppades att hon kunde drömma om honom då, det hände ofta det där, att hon tänkte så mycket på något innan hon somnade att det genast dök upp för henne i drömmen. Misse började jama. Hon satt ute på fönsterblecket, frös, och tittade in.

Mikael var inne på den tjugosjunde sidan på dagens dagboksinlägg. Han hade haft många insiktsfulla och kloka tankar idag, kunde han förnöjt konstatera. Det var dock förstås ett övervägande missnöje han uttryckte i sitt dagboksinlägg. Dagen hade fört flera dåliga tilldragelser med sig; för det första hade dagen börjat med att kattdjävulen Misse hade hetsat honom till att vakna, sedan hade hans enfaldiga syster gett honom avsmak på grund av sin dåliga uppsyn, efter det hade han upptäckt att ett viktigt nummer av vetenskapsmagasinets tidskrift var förlagt och fullkomligt borta, för att senare också upptäcka att deras fader stod full mitt på deras gård, skrikandes glåpord, och då hade klockan varit 15. Efter det började han att skriva skrivmaskin, bara för att bli störd ett antal timmar senare av grannen Lennart och kattjäkeln som åter igen hetsade honom. Vissa dagar blev aldrig bättre, tänkte han och skakade på huvudet. Fast natten var klar, stunden var dunkel och stjärnorna glimmade.