belletristik

12. FEBRUARI -
Morgontid.

Den här natten hade Greta sovit och drömt konstigt. Hon hade legat med sitt högra öra i sitt vänstra armveck, med knäna uppdragna till hakan, den vänstra fotsulan pressad med den iskalla tapeten och den högra utsträckt i luften, dinglandes över sängkanten. Hon vaknade klockan 23.58, 01.11, 03.14, 04.42, 05.30 och sedan klockan 07.00. Hon hade drömt så obehagligt - alla hon kände var inblandade; hon satt på bussen och Misse satt bredvid henne, hennes skeva kattögon rann mer än vanligt och hon blinkade varje gång Greta vred på sig i bussätet bredvid, och bussen for ut i skogen där hennes arbetskolleger, övermannen, Mikael och den stilige mannen välkomnade henne till ett, så som de kallade det, specialläger. Mikael gosade med Misse, arbetskollegerna började dricka öl och grilla, och fadern dök upp, tog övermannen under armen och berättade om hur sjuk och värdelös hans fru, Gretas moder, var. Greta stod ensam kvar på en våt gräsmatta och den stiliga mannen stod någon meter ifrån och betraktade henne. Helt plötsligt var han framme vid hennes sida och strök henne över kinden. "Vill du veta vad min bror sa idag?" frågade han henne mjukt och hon vaknade förvirrat upp. Klockan 07.00. Hon fick skynda sig.

Ute i vardagsrummet satt Mikael hopsjunken mitt i soffan och stirrade rakt framför sig. Det var nästan helsvart i rummet och det var med hårt hopknipna ögon Greta lyckades urskilja honom. Hon gick bakom soffryggen och betraktade honom stilla. Det fanns vissa dagar då han inte var lika självsäker och rå, då han inte själv trodde på sina egna teorier, och därför kände sig alldeles förtvivlad, gled in i ett liksom apatiskt tillstånd och bara satt och stirrade hela dagar och nätter. Greta gissade att han kände sig sådan nu och vågade därför säga någonting vänligt till honom. Hon satte sig bredvid honom i soffan en kort liten stund. Hon tittade på honom med djupt deltagande. Han tittade inte på henne. "Vet du vad jag drömde? Jag drömde att jag åkte buss ut i skogen med Misse och att du var därute och mötte oss, och ni två gosade, du och Misse. Gullig dröm, inte sant? Hohoho." kluckade Greta, lade sin hand på broderns, och reste sig sedan för att ta på sig sina ytterkläder och hinna med bussen till arbetet. Hon hoppades att det hade varit tillräckligt - att det hade givit hennes bror någon känsla av något slag. Hon var alltid orolig för att bli lämnad ensam. Om inte Mikael stannade kvar i deras lägenhet, hade hon ingen familj kvar. Hon började fantisera om den stilige mannen från mataffären. De kunde bilda en familj, tänkte hon. Fast han skulle ju förstås behöva se henne först, kom hon på, och fäktade bort tanken på en ny perfekt familj med den främmande och stilige mannen och hoppades istället på att Mikael skulle orka överleva dagen och inte känna sig allt för förtvivlad, så att han begick något drastiskt och oövervägt… självmord.

Hon hade fått på sig sina stövlar och sin jacka och kikade oroligt på Mikael från hallen. Han satt kvar som han antagligen hade gjort hela natten och hon vände honom ryggen till, tog på sig vantar, halsduk och mössa och sprang iväg med sin fars gamla fåtölj, fylld med oviktiga papper, i famnen. Det var yrsnö ute, och Gretas hår blev platt av snön och alldeles vågigt, hennes knän och axlar blev dyngsura, och tanten vid den enda lediga sittplatsen på bussen blev riktigt sur över att hon satte sig bredvid henne, blöt som den snötäckta lilla fröken hon var. Greta brydde sig inte om det - att hon inte var knäpp nog att använda sitt paraply i snöväder fick andra helt enkelt acceptera, inklusive denna sura tant. Paraplyn använder man i regnväder, tänkte hon bestämt, lade portföljen ned i knäet och började omedvetet och irriterat att pillra på sina handryggssårskorpor.

På andra sidan fönsterrutorna var det bara vitt, fastän solen inte hade hunnit gå upp än. Det påminde Greta om ett barnprogram hon hade sett flera gånger när hon var liten, vilket handlade om en busig liten pojke, vars bäste vän var en vuxen dräng som hade fått kallbrand i tummen, och som han i en våldsam snöstorm försökte föra till doktorn. Det hade varit ett sådant plågsamt avsnitt att titta på just då, med all den pinande och bitande snön i deras ansikten och munnar, och deras händer som tappade känseln - hon hade fått ont i kinderna bara av att sitta framför TV:n och se på det. Den här yran var inte lika plågsam att se på, den i verkligheten, precis utanför bussen. Hon tänkte på kallbranden i drängens tumme igen och det sved plötsligt till i hennes händer. Placeboeffekten, tänkte hon, och skrattade tyst i tankarna åt sig själv som fick ont i händerna bara för att hon tänkte på andra som hade ont i händerna, då tanten bredvid gastade till, daskade henne på överarmen och utbrast, full med avsky i rösten, "Men flicka lilla, se så dina händer ser ut!!". Hon tryckte sig demonstrativt bak med ryggen mot fönsterrutan, för att komma så långt ifrån Greta som möjligt, och rynkade på näsan och gjorde äcklade grimaser med munnen. Greta tittade ned på sina handryggar och knogar som blödde. Hon hade visst pillrat på sina sårskorpor igen. Tanten förargade henne. Om hon inte hade testat tillfredställelsen i att pillra i handsår och inte kunde förstå den, så var det hennes förlust, ja, och inte hennes problem att oja sig över när mina händer blöder, tänkte hon. Fast egentligen ville hon be om plåster, men hon kände sig alldeles för irriterad på tanten för att kommunicera med henne och stoppade helt enkelt ner händerna i sina vantar istället, och lät tankarna glida vidare igen.

-
Brodern.

Något hade hänt. Precis när han var till att lägga färdigt pusslet, det stora, han kunde ju riktigt känna nästan-tillvaron av pusslets fullkomlighet, glömde han plötsligt bort vad motivet skulle föreställa. Kanske var det förlagda och borttappade numret av tidskriften den sista biten, det trodde han, och nu saknades den och han hade hur som helst ingen aning om vad det skulle bli av det hela. Han tänkte så det knakade, bokstavligen. Han hade suttit ned i den stora vardagsrumsoffan så länge att hans leder knakade.

Innan det långa stoppet hade han letat dag och natt efter den fulländande tidningen, med stor frenesi dessutom och ändå inte kunnat finna den någonstans i hela lägenheten. På nätterna belyste han minsta vrå och gömma med sin faders gamla ficklampa, en tung och silvrig med en stor röd gummiknapp man var tvungen att trycka ned hela tiden man ville att ficklampan skulle lysa. Hans tumme hade vitnat och domnat till och från. På dagarna hade han gjort likadant. De hade stängt av elektriciteten och solen verkade de likaså ha stängt av, men det var nog bara temporärt, trodde Mikael. Han fann den inte.

Han såg på sina lappar - det var text och ord, mycket av bägge sorterna, han kunde se det. Det var alla hans tankar, som var superiora, kanske divina, i alla fall stående över allt mänskligt intellekt. Men just nu visste han inte ens vad det skulle betyda? Driften var still och han var still. Han satt i soffan och slutade nästan tänka, men han kunde höra Misse jama hela tiden, bortifrån köket utanför köksdörren, och hans förakt för allt jordligt väcktes snart och fann tillbaka till honom. Han kände sig arg igen, och det gjorde honom glad och trots att han inte ville ha Misse inne hos sig, det gjorde honom arg att ha henne där, släppte han in henne, för det kändes trevligt att bli arg, att känna något. Han tittade på den plufsiga, snödränkta katten med själsvarm ilska. Sedan kastade han ut henne igen och började återorganisera sina anteckningar. Han hade tillbringat så många minuter av sitt liv…

-
Arbetet.

Att vakna så sent som 07.00 var ovant för Greta och hon kände sig fortfarande sömngrumsig i kroppen när bussen var framme. Hon kunde knappt resa sig upp för sina våta knäns skull - kjolen trasslade om möjligt mer än vanligt in sig mellan hennes lår och knän. Hon fick ta ett skutt ut ur bussen istället för att som vanligt anspråkslöst kliva av. Det måste ha sett dumt ut, men det var nödvändigt. Framför henne låg den fotbollsplanstora gräsmattan, vilken låg framför kontorsbyggnaden, otroligt beklädd med ett tjockt täcke av otroligt gnistrande och orörd snö. Inga fotspår. Sömngrumset försvann med ens när hon mötte synen av den otroliga gräsmattan, snömattan. Att springa på orörd snö, vara den första att trampa upp den, röra den, hade alltid varit ett av hennes bästa nöjen. Om vintrarna ute i skogen, som liten, hade hon kunnat göra det varenda dag, och nu gjorde hon det igen. Hon kutade över täcket, som flisade upp sig i luften som det allra lösaste pudret, och fick en lycklig känsla inombords. Sedan var hon tvungen att arbeta.

Dagens arbete gick ut på att hon skulle gå igenom sjutton enorma, svarta sopsäckar, och hitta de viktiga papperna som eventuellt låg någonstans däri, på grund av hennes kollegers eventuella fummel och slarv. Visst slängde de bort sådant som villkorslöst måste sparas, påstod övermannen barskt och föste in henne i soprummet. Det var en bra dag, uppgiften var ganska rolig och hon var på bra humör. Hon var van vid att gå igenom lappar, väldigt flink och flitig när det gällde just att sortera och slänga papper. Fast nu jobbade hon med sina vantar på, för att inte råka blöda ned något av de eventuella viktiga papperna och därför gick det förstås lite långsammare idag. Hemma gick hon ofta igenom Mikaels alla lappar och slängde det som var skräp, skummade igenom allt - det kunde stå sådana besynnerliga saker. Lite så var det även nu, vissa av kollegernas telefonklottrande var riktigt spektakulärt. Greta satt ned på knä och gick igenom lapp efter lapp - snart hade hennes fötter och vader somnat. Det stack och kändes obehagligt. Med armen stödd mot väggen försökte hon att ställa sig upp. Hon vinglade liksom sin fader, men stod sedan rät upp. Hon hade inte ätit något idag, och hon skulle säkert inte hinna gå på lunch, hon skulle säkert bli tvungen att gå igenom de resterande sexton sopsäckarna dessförinnan. Det kändes tjockt i hennes tinningar. Men det var inte väsentligt, bäst att göra klart arbetet här, tänkte hon och förlorade sig plötsligt i dagdrömmeri. En härlig bild av en vacker, lycklig familj, med den stilige mannen från matbutiken som make och henne som maka, målades upp på hennes hornhinnor. Hon föreställde sig dem, promenerandes ute på stan, arm i arm, hopplöst förälskade i varandra och fnissandes. Det promenerade förbi vackra träd och promenerade på vacker snö.

Sedan gick hon igenom alla sexton kvarstående sopsäckar och det var fullkomligt utmattande. De innehöll nästan bara telefonklotter och menyer från olika pizzerior. Hon var darrig i benen när hon skulle bege sig hem igen. Hennes mage kurrade och knöt sig. Hon behövde äta. Transaktigt trampade hon sig in på övermannens kontor och anmälde sig färdig för dagen - hon hade hittat ett ganska så stort pappershäfte i en av sopsäckarna som hon tyckte såg ut att kunna vara något viktigt, vilket hon nu överlämnade honom. Han skrattade. Det var dagordningen från ett konvent i januari - januari! - den skulle absolut ligga kvar i sopen, varför hade hon tagit upp den hit? Hon nickade förstående, gick ut ur hans kontor och ut ur själva kontorsbyggnaden, tryckte ned det stora pappershäftet i en fimplåda och nästan kravlade sig upp i ett av bussätena. Hon klev av vid torget. Himlen mörknade.

Vid torget låg matbutiken, grönsaksstånd, en frisör och en simhall och så vidare. Hon var så livlös och tom på energi, och dessutom lite förargad över att hon hade glömt sin robusta matkorg hemma, då hon fick syn på honom igen - för första gången på en månad, för andra gången i hennes liv. Oj, hon hade drömt om honom, och fantiserat på dagarna. Han bar samma stiliga rock och handskar som sist, men den här gången hängde bara en lilaklädd fröken efter honom. De två gick in i matbutiken, Greta också. Efter att ha följt efter dem förbi bröden, förbi köttet, förbi konserverna och ända fram till mejeriavdelningen fanns det inget tvivel om att de två var ett par. De gick arm i arm och såg oavbrutet på varandra. De pratade om sitt hushåll och om vad de skulle äta till middag. Allt Gretas naiva hopp, all hennes fantasi och all pirrig känsla brast inom henne nu när hon gick därefter dem, längs med yoghurten. Han hade fortfarande inte sett henne, och han skulle sannerligen inte få se henne nu, såhär, tänkte hon, sprang tillbaka till bröden, grabbade tag i så många baguetter hon fick plats med i nävarna och kutade ut ur butiken och hela vägen hem.