belletristik

"Du ser då alltid så bekymrad ut!" utropade en glad röst bredvid henne. Greta sprätte till, hon hade ju inte lagt märke till att någon annan redan satt på bänken, och fick syn på en ung, ganska smutsig, man som tittade och log mot henne. Han hade bruna barnsliga ögon och var klädd i underliga gamla kläder. Hon hade nog aldrig sett honom förut, trodde hon. Han slutade att le när han märkte att hon inte genast ville starta en konversation med honom. Han tittade ned en stund i en stor, svart tygpåse han satt och höll mellan knäna. Den var alldeles tom. Så tittade han på Greta med ett lika glatt leende igen.
"Så du ska in å handla? Va blire för gott?"
Greta ville svara något, men kunde inte, eftersom hon inte visste vad hon skulle köpa.
"Hehe, det är lugnt, du behöver inte säja - jag vet att det är lite känsligt det där för er tjejer, heh!" skrattade han vänligt. "Er tjejer?" tänkte Greta konfunderat. Vad var det för en grupp av tjejer hon tillhörde egentligen? Konstigt - hon skulle aldrig själv ha tänkt på sig själv som en "tjej". Hon log tillbaka mot den smutsige unge mannen och rodnade lite över sin förlägenhet.
"Så du känner inte igen mej då? Jag brukar vara här rätt ofta - det är här jag har sett dej några gånger." Hon nickade och försökte le ett vänligt leende, men skämdes emellertid så mycket över att någon utan hennes vetskap hade betraktat henne i hennes bekymrade ensamhet att hon inte kunde. Hon anade till sig att det måste vara en riktigt sorglig och genant syn för utomstående människor att se. Den främmande mannens vänliga leende är nog egentligen ett spefullt leende, tänkte hon, och snörpte ihop munnen för att verka mindre sårbar. Han betraktade henne alltjämt och när hon mötte hans blickar lite närmre såg det verkligen inte alls ut som om han ville retas med henne - tvärtom såg han på henne med bestämt genomvänliga ögon.
"Jag gillar deras färska saltgurkor därinne!" utropade han plötsligt och lät en stor gäsp välla fram ur djupet av sitt gap. Greta myste till hans gäspning - den hade brutit en del av den opersonliga samtalsisen mellan dem, tyckte hon, och frågade så honom om han var ovan vid att vara vaken såhär dags.
"Visst inte!" svarade han häftigt. "Nej, gott om sömn för min del blir det inte. Jag nöjer mej me ett par timmar - det klarar jag mej gott på." Hon nickade och kikade så över sin axel där hon såg att matbutiken öppnade upp sina portar. Även han vände sig om såg det hon såg. Sin överkropp lutade han närmre hennes och med lägre röst än innan förklarade han lugnt att han nog inte tänkte gå in medsamma, utan vänta en liten stund härute på bänken först. Det sårade Greta att den unge smutsige mannen inte ville göra henne sällskap i butiken. Deras samtal tyckte hon hade varit hoppingivande. Men det är klart, å andra sidan, vad annat hade man kunnat tänka sig, tänkte hon, såg ned på sina ärrade händer då de grep tag om matvarukorgen och mindes med en olycklig suck att hon inte var någon vacker dam i violett klänning.

Åtta minuter senare kände hon sig bedrövad av en annan anledning - hon tänkte plocka på sig fyra stycken lagom mogna bananer, men det fanns inga som var lagom. Hon såg uppgivet omkring sig, efter en till bananhylla, som de kanske särskilt idag hade ställt upp här. Snett framför henne till höger fick hon istället syn på den unge smutsige mannen, borta vid konfektavdelningen. Han höll ett par färgglada förpackningar i famnen och helt hastigt tryckte han så ned allesamman i sin tomma tygpåse. Greta hoppade till, blinkade ett par gånger med ögonen, öppnade munnen litet grand. Hon var inte säker på vad hennes nya bekantskap höll på med egentligen, så hon smög sig försiktigt efter honom längs med hyllorna. Han hann plocka på sig fler varor, främst saltgurkor, innan de nådde kassorna. Just som han skulle till att lämna byggnaden, då hon stod och betalade för sitt: två stora baguetter och en liten korg aprikoser - fick han syn på henne, sken upp och gav henne en solig nick. Han hade inte betalat för sitt. Det var just en typ - en tjuv! - tänkte Greta hänfört för sig själv. Hon måste erkänna att han var tämligen spännande. Hon hoppades på att han skulle stå utanför utgången och vänta på henne när hon kom ut, och det var just vad han gjorde.
"Ursäkta, men fröken..." började han och avbröt sig för att leksamt försöka forska fram hennes namn. Hon blev förtjust. "Greta." sa hon kort och snörpte ihop, försökte göra sig hård. "Fröken Greta vet möjligen inte hur dags det e?"
”Vilket då?”
”Ja du, vad klockan är? Jag såg, du har ett fint litet armbandsur på dig där -” han nickade mot hennes vänstra handled, där hon mycket riktigt bar ett svart, gammalt, smalt armband med ett ovalt litet ur på. Det var hennes mors gamla. På sjukhuset någongång, då modern befunnit sig i ett förfärligt uppjagat och hysteriskt tillstånd hade hon kastat armbandsuret åt Greta, skrikit att hon inte ville se det längre - hon kunde inte se hur tiden gick, nej, sprang ifrån henne. Greta tog så hand om armbandsuret temporärt - när modern frisknade till skulle hon självklart bära sitt egna armbandsur igen. Greta funderade emellertid inte närmre på modern just nu, utan huruvida det var en reflex för den unge smutsige mannen att upptäcka armbandsuret, liksom en skata upptäcker det som glimrar. Hon vred försiktigt på uret, kikade försynt på det och konstaterade för sin nye bekantskap att klockan strax var nio.
”Utmärkt!” utropade han belåtet och kliade sin ljusa skäggstubb med sin ena tumme. ”Då ska du få göra mig sällskap på marknaden! De ska väl just till å öppna upp nu, så bra!” Det var en allt för ovanlig inbjudan, att hon omöjligt kunde neka - särskilt inte som han dessutom redan verkade ha bestämt sig för att de två skulle gå dit tillsammans. Hon gav honom så en bekräftande nick och log förläget ned mot sina fötter.

De började gå mot marknaden och den unge smutsige mannen kastade sig över hennes flätade korg. ”Ska jag hjälpa dej med den där? Är det okej om jag lägger över lite av mitt i den? Vill du förresten ha en skumbanan eller nåt?” Han hade plockat fram sitt från matbutiken, smackade i sig en saltgurka, samtidigt som han lade i några av de färgglada förpackningarna i Gretas korg. Hon skakade förvirrat på huvudet. Hon var inte sugen på någon skumbanan. ”En biskvi då?” Han hade fått fram en perfekt formad och nybakad biskvi och höll fram den framför henne. Biskvier råkade vara henne absoluta favoritbakelse.
”Oj, den kan jag nog inte säga nej till, om det nu är så att -”
”Så är det! Du måste ha den!” ropade han ivrigt och tryckte ned den i handen på henne så att chokladöverdraget sprack upp lite grand. De log mot varandra och hon åt upp biskvin, (den godaste hon någonsin ätit), medan han slukade saltgurka efter saltgurka. Framme vid marknaden bad han henne att sätta sig ned på en bänk under ett stort träd för att vänta på honom medan han uträttade ett par hastiga ärenden. Det skulle gå fort, det lovade han, och han bedyrade att hon inte skulle få vänta för intet, bara hon satt kvar där en liten stund till han kom tillbaka. Greta gav sig till tåls med honom och gjorde som han sa - satte sig ned på bänken och väntade. Det dröjde inte många minuter förrän han var tillbaka, med en brun pappersstrut karameller i ena handen, vilken han stolt överräckte henne. Hans ögon lyste av extas då han kunde skänka henne denna gåva. Greta log besvärat och tog till hälften motvilligt emot karamellstruten. Visst var hon glad över att en ung man ville ge henne en så fin karamellstrut, men det faktum att den var stöldgods spolierade den vackra bilden.
”Jag visste inte vilka som var dina favoriter - det fanns många olika sorter kan du tro! - men så såg jag den där då med aprikossmak, och mindes din lilla aprikoskorg, så den fick det bli! Inte ett illa val, va?” Han såg så nöjd ut, att hon återigen nickade mot honom och log. 

-
Brodern.

Allt mer utmattad gjorde den där stora och tunga ficklampan honom - så pass att han för ett par timmar gav upp sitt tvångsmässiga letande, då han i brist på energi förlorade medvetandet. Han låg i tamburskorridoren med fötterna ut i tamburen. Klockan 07 vaknade han upp ur sin relativt kortvariga dvala tack vare ytterdörren som kraftigt smälldes igen. Hade detta skett någon av de föregående trettioen dagarna av sökan skulle han genast ha fortsatt med ficklampan igen, men som det var nu började han fundera på att lägga om sin strategi. Misse kunde ha sprungit iväg med tidningen eller deras far kunde ha spillt över den och Greta kunde därmed ha slängt den i sopen. Många fler rimliga förklaringar till försvinnandet kunde han inte se, och han tänkte därför omedelbart gripa sig an med den första av sina teorier - katten. Den katten skulle nog få se när han mötte henne, tänkte han stridslystet. På ett högst ömkansvärt sätt fick han sedan lov att hasa sig ut ur garderoben - på benen kunde han dessvärre för tillfället inte stå. Väl ute i köket krängde han upp skafferiet med hjälp av näsan, kravlade sig upp ett par hyllplan och slängde i sig en handfull sötsaker - genast var han piggare, redo att möta Misse.

Hon satt utanför köksdörren och jämrade sig - kände sig som det mest frusna stackars kattskrället i hela världen, och blev därför helt överförtjust då hon märkte att Mikael öppnade upp dörren och släppte in henne. Fullkomligt ovetande, intet ont anande, rusade hon lyckligt runt människans fötter och purrade av det välbehag som det torra och varma skänkte henne. Mikael kunde inte skipa rättvisa, pålägga Misse hennes förtjänta dödsstraff, med det samma insåg han - han var tvungen att dra ur katten var hon hade sin hemliga gömma först. Han försökte så ge henne ett annat nummer av tidsskriften, för att hon i munnen skulle bära iväg den till sin hemliga gömma, liksom hon gjort med den försvunna, och han skulle följa efter henne dit - och där kunde rättvisa äntligen skipas.

Misse visste ingenting om Mikaels avsikter och brydde sig än mindre om att bära kring på tidningar - det enda hon intresserade sig för var att få stanna så länge som möjligt i värmen, samt eventuellt kanske lyckas tigga till sig en liten bit ost, (visst kunde hon redan nu osa till sig att här fanns ost i kylskåpet). Efter fem vänliga försök från Mikaels sida att stoppa in tidningen i hennes mun blev han ond på henne och slog tidningen i huvudet på henne. Hon ryggade genast förskräckt tillbaka, för att sedan galoppera in i Gretas rum, där hon kröp till rätta under sängen. Mikael, som inte ville lägga sig ned på mage på Gretas dammiga golv, la sig ner på sängen för att vaka på Misse när hon kröp ut igen. Efter tre minuters koncentrerat vakande somnade han, och sov så djupt, aldrig så djupt...

-
Arbetet.

Imorgon skulle hon verkligen ha mycket intressant att tänka på, att hon nästan såg fram emot en ny arbetsvecka. Vad tråkigt kan man väl ha, om man är smått förälskad i en tjuv?

-
Gubben Lögnart.

Idag var en söndag och när Greta kom hem från sin träff på marknaden, sådär runt klockan elva, satt Lennart redan inne hos dem. Han satt vid köksbordet och såg drömmande ut genom fönstret. Ungefär en halv timme tidigare hade han kommit, berättade han, han hade plingat, men ingen öppnade. Det var olåst, så han klev in och tyckte det vore märkligt ifall ingen av er två var hemma, men brodern låg visst och sov i hennes säng, berättade han vidare för henne. Han hade kommit för att bjuda fröken Greta på en ljuvlig söndagsbrunch - han insisterade på att den skulle serveras här i hennes kök och han bad henne om hennes hjälp med tillagningen.
"Jag hade tänkt mig en läcker sjömanspytt!" sa han oskuldsfullt, plirade lite grand med ögonen och strök sig förnöjt över sitt stora, vita skägg. Det var egentligen inte en så dum idé, tänkte Greta, som var på gott humör och gärna sällskapade med någon.

Sida vid sida stod de således sedan och tärnade allt ätbart vad de kom över - de blev riktigt nöjda med sin improviserade, blandade kompott och åt upp den med frisk aptit. Mellan tuggorna hade Lennart som vanligt flera viktiga historier att förtälja. Först och främst skulle han och den sköna Magdalena fira guldbröllop dagen därpå, vilket i sig skulle firas bland annat med en kabaret uppsatt av en ensemble dansande möss.
"En polare till mig - vi låg i finska kriget tillsammans, hå! - fixar allt sånt där - han kan ordna sjungande elefanter och gråtande pumor med om du så vill, hi-hi! Ja, vad för under lever inte här på jorden..." Hans kinder var rosiga av sjömanspytten och ögonen våta av lycka.
"Vi ska ut och ha en picknick innan också, jajjemän! I Klöverparken ska vi ha den..."
Greta tyckte om att hennes Lögnart verkade vara så lycklig, men hon trodde likväl inte på ett enda ord av det han sa. "Jag visste inte att du och Magdalena var gifta" sa hon tyst, samtidigt som hon började skrapa ihop de få brunchresterna i en liten gammal plastbunke.
"Jo, jo! Gud bevars! Satan tog oss om vi inte vore det - femti år säger jag dig!"
"Ja, ja, på så vis..." svarade Greta tankfullt och Lennart malde på - hon stängde av, började tänka på den unge smutsige mannen, tjuven. Det var något visst med honom: han var faktiskt mycket charmig, ja, nästan lite oemotståndlig. Hon suckade och log. Imorgon eftermiddag tänkte hon bestämt sätta sig på deras bänk utanför matbutiken och vänta - om han kom eller inte spelade ingen större roll: det skulle bli henne ett behagligt nöje vilket som. Fast de borde ju ses igen, det hoppades hon förstås.

Lennarts avlägsna pratmelodi avbröts helt oväntat av att telefonen ringde. Greta, som inte fått ett telefonsamtal på flera veckor, blev verkligen förvånad, skyndade sig in i vardagsrummet, där deras telefon - en grön med snurrplatta - stod uppå en vit och rund virkad duk på ett lågt och mörkbrunt bord bredvid soffan, och svarade hastigt med ett brustet "He-ej!". Medan hon stod med luren i handen tryckt mot örat och lyssnade tassade Lögnart ut ur köket och på väg ut mot tamburen - han tecknade tyst åt henne att han tänkte dra sig tillbaka hem till sig och tafatt vinkade de varandra adjö för den här gången. Efter telefonsamtalet högg det till i Gretas mage och hon mådde illa. Hon gick in på sitt rum och la sig på sin säng bredvid sin bror. Hon grinade lite grand och somnade strax, efter tre minuters koncentrerat gråtande, även hon in.

-
Nattetid.

Rummet var mörkt och stilla. Misse, som lat hade somnat in i en dammig vrå under Gretas säng, vaknade förskräckt av att en dammråtta försökte penetrera hennes ena näsborre. Proceduren kliade något ofantligt - hon skakade på huvudet, reste sig och sträckte ut sig så som bara kattdjur kan göra. Hon visste inte riktigt var hon befann sig... men det var åtminstone inte ute i slasket. Lugnt och försiktigt vankade hon fram och ut ur rummet, utan att varsko sig om det sovande mänskliga syskonpar hon hela tiden hade haft ovanpå sig. Utan att veta att människan som var av manligt kön var riktigt ond på henne, och utan att veta att den som var av kvinnligt kön var riktigt ledsen och behövde en sträv slick på kinden, smög hon in i en avlägsen garderob i lägenheten och somnade om.

Utan att veta att Misse kommit undan vaknade Mikael sedan av att hans syster, som av någon outgrundlig anledning nu låg bredvid honom, tryckte upp sin ena armbåge i hans ansikte. Förargat knuffade han bort hennes arm så att hon rullade över på sidan och började hosta. Han dunkade henne i ryggen i hopp om att hostningarna då skulle upphöra - istället vaknade hon till liv och gaspade efter andan, samtidigt som ett gutturalt klagoläte omedvetet trängde fram ur bröstet och strupen på henne. Mikael blev förskräckt till en början, men rynkade sedan föraktfullt på näsan, sådär som han hinner göra många gånger på ett dygn. Greta vred på sig, vände sig om, och blinkade sömndrucket mot honom. Hon harklade sig. Han avbröt henne.
"Vet du om han möjligtvis har spillt ner min tidning, den suputen, och om du i din tur har kastat samma neddränkta tidning i sopen?" Han spottade fram orden stavelse för stavelse - det var sannerligen inte trevligt att behöva föra en verklig dialog, tyckte han.
"Nej, det vet jag inte... men pappa, han - han - han, ringde idag, Mikael."
"Jaha. Sånt händer väl."
"...Mamma är död, Mikael... det är vad han sa..."
De tittade på varandra tyst ett slag.
"Jaha. Sånt händer väl det också." svarade han kort och satte sig upp, hasade sig ner till fotändan av sängen, böjde sig framstupa och kikade in under sängen.
"Jaha. Så har kattskrället kommit undan också." sa han så bittert han bara kunde och lämnade Greta ensam på sitt rum.

14 APRIL -

De första dagarna efter moderns död kunde Greta med gott samvete gråta sig till sömns om natten - så hemskt hade hon verkligen det. Nyheten om moderns död hade nått kontoret, då modern ju var ordinarie där och det var hennes plats Greta vikarierade på. Väl inne på kontoret efter en lycklig och olycklig helg samlades en hop med kontorister direkt runtom henne och fullkomligt översköljde henne med såväl äkta som tillgjord medömkan. Kvinnorna klagade och jämrade sig. "Oj, oj, oj! En sån tragedi!" utropade de och tog sig för pannan. Männen i sin tur kom fram till henne en efter en, la en stor och tung hand på hennes axel och uppmanade henne att vara stark under denna tuffa prövning. Hela denna komedi var en aning övervälmande för Greta, så en tidig måndagsmorgon när man just har blivit förälskad och förlorat sin mor, att ögonen ofrivilligt började tåras på henne. Detta orsakade ännu en våg av klagorop hos kvinnorna.

Resten av dagen särbehandlades hon utan like - istället för att för hand skriva av sin bunt med oviktiga dokument fick hon vara i kopiatorrummet och kopiera papprena i kopiatorn, en förmån i normala fall endast förunnad övermannen. Trots att kollegerna faktiskt tyckte ganska synd om Greta idag fick denna särbehandling, det känsliga ämnet kopiatorn, dem att missbelåtet sinsemellan börja tissla och tassla. Vid slutet av dagen accelererade detta ut i att de blev ovanligt avigt inställda mot Greta och rent ut sa gemenheter åt henne när hon lämnade byggnaden. Greta åkte inte hem, utan stannade på torget, precis enligt sina egna förutbestämda planer. Det var soligt ute och hon satt med ansiktet vänt mot solen hopskrynklat som ett russin, men inuti henne mulnade det. Den unge smutsige mannen dök inte upp på åtta timmar - motvilligt och tyngd lunkade hon vägen hem.

Deras köksdörr stod öppen och strax utanför stod deras far. Han var drucken och hade ropat till sig en handfull med grannar för att beklaga sig. När han fick syn på sin mulnande dotter vände han sig om mot henne och började storböla. "Ack, lilla mini-mor!" kallade han henne och försökte få till en känslosam och dramatisk omfamning inför sina belåtna åhörare - hur spännande är det inte när olyckan drabbar någon annan så nära som en granne? Med stapplande steg gick hennes druckne far henne till mötes - just som han skulle till att slänga om sina vidöppna armar runt om henne, med en vinbutelj i ena handen och moderns dödsattest i den andra, snodde sig Greta runt ett helt varv om och duckade fort med böjda knän. Denna scen beredda grannarna stort nöje - högt och rått började de skratta i kör. Greta avskydde att bereda dem detta nöje, men minst lika ogärna ville hon ta emot faderns teatraliska omfamning. Hon sprang in i köket, smällde igen dörren och reglade för den. Hon pustade andfått ut. Han bor faktiskt inte här längre, tänkte hon.

De tre nästföljande dagarna såg likadana ut - gemenheter på jobbet, lång väntan utan resultat på bänken utanför matbutiken, drucken far utanför köksdörr, skandalsugna grannar, ensamma nätter. På fredag eftermiddag vände det däremot. Bänkad på deras bänk fick den unge smutsige mannen syn på Greta, då han med ett dussin nya varor kom ut ur butiken. Hon satt med ryggen till, pustade och suckade för var gång hon blev tvungen att andas ut luft ur sina lungor. Han damp ner bredvid henne med ett förtjust leende på läpparna, öppnade upp sin svarta tygpåse och visade upp för henne varorna däri. "Jag har precis tatt allt det här!" viskade han högt och ivrigt. Det var bröd, bakelser och kex i olika former mestadels. "Kom så festar vi upp det här, vetja! Idag är det ju fredag, stumpan!" Greta trodde att hon började få dålig syn, för hon satt med ansiktet hopskrynklat och kisade med ögonen jämt - nu med. Hon tittade på sin efterlängtade vän med en beklämd min, men var desto gladare på insidan. Han hade inte övergivit henne! Genast återupptog hon dagdrömmeriet hon så noggrannt byggt upp under de senaste dagarna och nätterna. Med sin kontorslön kunde hon sörja för hyra och möbler och han kunde till en början sörja för livsmedlen, på sitt sedvanliga sätt, men hon skulle förstås få honom att sluta upp med stjälandet - kanske kunde han driva en liten hantverkstad av något slag istället. Med glädje föreställde sig Greta ett långt och lyckligt framtida liv tillsammans, och hennes ansikte mjuknade upp.

De fortsatte att mötas på eftermiddagarna - sida vid sida promenerade runt och runt i staden. De rörde aldrig vid varandra, vilket i sig resulterade i ett liderligt och ömmande beröringsbegär hos Greta. Hon berättade för honom om sina ihopfantiserade framtidsvisioner av de två tillsammans och alltid log han lika hjärtligt och bekräftande och skrattade tyst, var alltid på bästa tänkbara humör. Greta däremot blev allt mer otålig och nervös för var gång de sågs. Skulle hon försöka råka snudda vid honom lite lätt? Kanske lillfinger mot lillfinger - men det vågade hon förstås aldrig.

Sakta men säkert slätades Gretas ansikte ut – efter ett par veckor, det var en solig eftermiddag, efter en långtråkig och stillsam arbetsdag och snön töade på torgets kullerstensbeläggning. Solen glittrade i de små pölarna på marken, Greta och den unge smutsige mannen hade just gått torget runt – de pratade om namn och Greta visste fortfarande inte vilket som var hans riktiga. Han uppgav alla möjliga slags namn: Trams, Slafsen, Gatsmart, Flinker – men Greta vägrade att tro honom. Hon såg på honom att hans namn måste vara det vackraste i världen, men kunde själv inte känna efter vilket det var – känslan var solklar men desto svårare att sätta bokstäver på.
”Okej, okej, här kommer det! Mitt namn är Alfius Pontius Gråhästöra! Och det svär jag på inför er, min kära!” utbrast han efter ett par minuters tystnad, medan de långsamt promenerade fram bredvid varandra. Han knep ihop munnen och sneglade förtjust ner på Greta för att möta hennes reaktion. Innan hon hann tänka efter brast han dock ut i skratt sekunden senare och hade så kul att han fick tårar i ögonen. ”Gör dig inte till, dummer!” svarade hon och förstod att inte det heller kunde vara hans födslonamn. Hon skyndade sig inte längre till omedelbart försvar när han kivades med henne, utan tyckte det var skoj och ville gärna spela med. Gråhästöra avslutade sitt barnsliga garv och lugnade ner sig ett par steg. Han lät vänstra armen falla ner och hänga slappt, Greta gick på vänster sida om honom, och han grep tag i hennes hand. Deras handflator mot varandra var jättevarma. Himlen, som precis för året blivit blå, öppnade plötsligt upp sig och ett lätt regn föll ner på dem. Gråhästöra skrattade till.
”Sen när faller vattendroppar ur solen?” frågade han henne och log lika brett som alltid. Greta hade aldrig haft en så varm hand i hela sitt liv, men hon tappade inte fokus, utan var mer fokuserad och klar i skallen än någonsin.
”Det är änglarna som gråter av lycka för min skull.” svarade hon allvarligt och uppriktigt.
”Jaså? Vadå då? Stackars jäntunge som du, hehe!” smackade han till svar och höll kvar hennes hand i sin.