belletristik

Längst upp i nordöst av det gigantiska landet i nordväst finns ett större samhälle beläget, med identiska bostadsområden uppradade efter varandra med identiska höghus uppradade efter varandra med miljontals familjer levandes bredvid varandra med miljarder relationer till varandra, och man brukar säga att det är världens enda hektiska storstad ute på landet. I denna stora stad, i en typisk liten lägenhet, med två små instängda rum och en gammal, dammalstrande, mörklila heltäckningsmatta, bor Divina och hennes föräldrar. De två rummen består av ett sovrum, där de tre har varsin madrass på golvet, och ett badrum, med mögligt gröna väggar och ett gulfläckigt duschdraperi. Mellan de två rummen ligger ett kök, där det ständigt står kokande vatten på spisen och tjuter.

Varje morgon ställer Divinas mor - en kortväxt och korpulent kvinna, med ett enormt omfång på en gigantisk mage - i mörkret fram åtta korgar på deras rostiga, lilla, cirkulära bord, i det ständigt tjutande köket. I korgarna ligger en blandad kompott av delikata bakverk, som hon under ännu en sömnlös natt omsorgsfullt knådat och jäst ihop. I deras typiska lilla lägenhet är varenda natt en sömnlös natt. Moderns livs stora och enda passion är frukost. En morgon utan rejäl frukost är för henne alldeles otänkbart och därför avstår hon all sin nattliga sömn för att hinna förbereda sitt älskade morgonmål. Skramlandet från kökslådor och luckor, och hasandet från hennes tofflor ekar högt i hela lägenheten, genom mörkret, tillsammans med det kokande vattnets tjut, samtidigt som en tjock gräddande doft från ugnen långsamt fyller upp rummen. Ljuden och doften lämnar Divina och hennes far - liggandes på sina madrasser i det mörka sovrummet - i ett vaket, men fullkomligt apatiskt, tillstånd. Det drar ihärdigt i Divinas panna vid varje släpande fotsteg hennes mor tar och varje gång en låda öppnas eller stängs igen rycker både hennes armar och ben till. Allt eftersom natten fortskrider och rummen fylls upp av doften från ugnen känns draget och ryckandet i kroppen emellertid allt mindre, då kroppen, liksom luften, tjocknar till och slås av en dåsighet, vilket till morgonen slutligen förvandlas till ett kraftigt illamående.

Varje morgon springer Divina - med sin lilla taniga och nästan apliknande kropp och sitt stripiga hår hängandes i ansiktet, utmattad, illamående och förbannad - förbi deras rostiga lilla cirkulära köksbord, på vilket åtta små korgar fyllda av bakverk står. Hon springer direkt in till badrummet, där hon smäller igen dörren bakom sig. Hon skyndar sig att vrida om låset, på liv och död, och lugnar sig inte förrän hon frenetiskt ryckt i handtaget ett tjugotal gånger. Först då, när en försäkran om att dörren verkligen är låst når henne, slappnar hon och alla hennes muskler på helspänn av. De uppspärrade ögonen stängs för en stund sakta igen och naglarna, som hårt trycks in i de egna handflatorna, släpper sitt grepp. Lättad, uttömd på krafter, sjunker hon ihop på badrumsgolvet, på knä, med huvudet hängande över toalettsitsen och fäster blicken på sin egen spegelbild i toalettvattnet. Ögonen glänser och håret är fastklibbat i pannan. Hon tömmer sig på den kvalmiga nattluften som än en gång samlats inom henne och istället för i munnen, halsen och magen sitter den nu i det slitna håret. Att hennes spegelbild alltid får henne att spy förundrar henne inte längre. Divina vet att hon inte är som de andra barnen för att hon lever under en förbannelse. Hon varken leker, äter, skrattar eller ler. Vetskapen om förbannelsen har skapat en förbittring inom henne, så stark att den lyckas kväva varje liten antydan till någon slags positiv tanke eller känsla. Det enda som existerar för henne är förbannandet av förbannelsen.

Varje morgon, strax efter att Divina rusat ut ur sovrummet, släpar sig fadern - en numera gammal och näst inpå senil gubbe, med ögon lika små som två russin - mekaniskt ut i köket och låter det ständigt kokande vattnet under några korta sekunder lyfta från spisen, då han i en beklämmande liten kopp häller upp te åt sig själv. I en betydligt större kopp häller han sedan även upp te till sin fru. Han slår sig ned vid bordet bredvid sin maka som febrilt stoppar i sig bröd efter bröd, kaka efter kaka, och långsamt dricker han upp sin lilla slurp te. Eftersom han under de otaliga åren i sin lägenhet, tillsammans med sin familj, varit utan sömn tänker han inte längre på något. Han bara dricker ur sin beklämmande lilla kopp te, medan hustrun sitter och frossar på stolen bredvid och dottern kräks i rummet bredvid, och han tänker inte på något. Hur teet smakar är honom likgiltigt, likaså om solen lyser in i rummet eller inte, eller om golvet vore skurat med avföring. Hans tankeverksamhet är kort sagt på alla sätt och vis inadekvat.

Dagarna ter sig emellertid inte alltid likadana. När fadern druckit klart sitt te återvänder han antingen in i sovrummet och lägger sig på sin madrass och stirrar upp i taket, betraktar alla sprickor och fläckar, eller så lämnar han lägenheten. En av sprickorna i taket påminner honom om en ståtlig rovfågel, med gigantiska utbredda vingar. Förr kunde han ligga och betrakta den i timtal, fundera över dess karaktär och förflutna, utan att någonsin känna sig uttråkad. Nu ligger han mest bara där istället. Men de flesta dagarna går han ändå ut.

När fadern druckit klart sitt te har hans hustru dock alltid redan somnat. Utmattad av sitt frossande, slocknar hon bakåtlutad på sin stol, med nacken böjd bakåt, och snarkar högljutt med helöppen mun. Divina sitter tyst i rummet bredvid och är fullkomligt bortglömd, men det är hon inte medveten om. Efter sina ständigt återkommande morgonuppstötningar sätter hon sig på badrumsgolvet och börjar att fundera djupt och göra upp planer. Allt sedan hon förvissade sig om sin förbannelse, inte för särskilt länge sedan, fördriver hon så stora delar av dagarna som möjligt med att genomföra olika ritualer, både improviserade och inlärda, för att söka undkomma sitt förbannade öde.

Ett par dagar innan den femte dagen i den femte månaden, efter en vanlig morgon då modern frossat sig till sömns och fadern lämnat lägenheten, plingade Divinas moster - en sliten, medelgrov medelålderskvinna med mycket stursk uppsyn och en grön sammetskappa - på dörren för att hämta upp Divina och ta med henne till skolan för första gången. Divina, som hade tassat sig ut, fram till köksfönstret, och tanklöst ritade mönster i dammet på fönsterblecket, hann inte reagera förrän mostern själv öppnade dörren och klev in i deras typiska, instängda lägenhet. Hon gick förbi sin snarkande syster med stormsteg och kastade, rynkandes på näsan, hastigt en föraktfull blick på henne. Hon gick rakt fram mot sin nästan apliknande, lilla systerdotter, som hon hårt grep tag i. Utan att göra motstånd följde Divina med den medelgrova kvinnan hon kände igen från något tidigare besök, utan att förstå något av denna för henne överrumplande situation. Senare på eftermiddagen, efter en hel dag av total förvirring och tusentals nya ansikten, fick hon även för första gången besöka biblioteket. Utanför biblioteket fanns några av de andra barnen och lekte. Tre stycken av dem cyklade skrattandes på en och samma cykel, och välte omkull i ett dike. Det gick så långsamt för cykeln och såg så mödosamt ut att Divina riktigt förargades över dem. Hon kunde inte förstå varför de andra barnen betedde sig så dumt, eller för den delen inte heller varför hon själv inte kunde bete sig likadant...

Efter besöket, som kom att bli mycket värdefullt för Divina, hade hon fått med sig en tjock, gammal, ockult bok hem. Förbittrad över de andra barnen, som lättsamt tittade och pekade i bilderböcker med giraffer klädda i snickarbyxor, sprang hon iväg till den ödsligare delen av lokalen och rakt in i en vuxen, som efter en mycket obehaglig utfrågning plockade fram boken åt henne. Med hjälp av denna bok hoppas hon nu kunna hitta lösningen på sitt livsomfattande problem. I boken står det skrivet om andar, demoner, häxor, magiska drycker, troll, trollkarlar, magiska formler, förbannelser, varulvar, vampyrer och allt man bör veta om dessa. Detta vet hon dock inte helt säkert, men hon tycker att det åtminstone verkar se ut att göra det. Därför spenderar hon dagarna inlåst på badrummet. Hon blir tvungen att fundera mycket över bokstäverna, eftersom hon inte kan läsa, men verkligen måste för att kunna hitta lösningen, och äntligen kunna leka som de andra barnen, och kanske till och med med dem.

Det luktar så illa inne i badrummet, och ibland börjar hon att gråta, för bokstäverna är så fruktansvärt svåra att förstå. Då försöker hon, istället för att läsa, att tolka bilderna i boken. Det är bilder på uppskrämda kvinnor i stora klänningar och stora hattar, män med högafflar och brinnande facklor, vilddjur med stora lysande ögon gömda i buskage, och mycket annat som hon inte riktigt vet hur hon ska kunna aktualisera och utöva där inne hos sig, i badrummet. Hon har dock, under dagarna då modern sover och fadern är frånvarande på ett sätt eller annat, samlat på sig lite olika föremål, liknande några av dem hon sett i bilderna i boken - sin fars hatt, sin mors brudklänning, ett par lösa tändstickor, en bordsgaffel och andra lösa småsaker. Hon har även ett block och en penna där inne hos sig, för att kunna anteckna resultaten av de olika genomförda ritualerna. Än har hon inte ritat dit någon stjärna, som visar att ritualen skulle vara lyckad. Efter de två försök hon gjort har hon tvingats rita dit två stycken kryss, vilka visar på misslyckande. I det första organiserade försöket till att bli av med sin förbannelse försökte hon - efter att ha studerat en bild, föreställande en till synes kissande djävul - att kissa uppåt, på väggarna eller något. Varför duschdraperiet nu är gult.

Morgonen därpå, när hon än en gång sprang in i badrummet för att låsa in sig, lika utmattad, förbannad och illamående som varje morgon, halkade hon nästan i en av sina pölar, varefter hon motvilligt ritade dit det första krysset, och sedan kräktes.